Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2013

Igår var en mycket tuff och tung dag. Den slutade dock helt ljuvligt med Sara och solig altan. Vaknade imorse och märkte några vakna sekunder in hur ett stresspåslag bara kom. Det var som att fyllas med mikrofjärilar som plötsligt bara surrade omkring överallt. Bestämde mej för att köra en meditation direkt efter morgonsidorna. Och det var som att det snäppte till. En timme och 2 liter tårar senare kände jag mej som en ny människa.

Sen kom syrran på idéen att vi skulle cykla ner till en sjö i närheten, det var så längesen vi cyklade allihop, kom igen nu. Så vi slängde oss upp på sadlarna, hon, jag och tre av ungarna. Väl framme gick vi allra längst ut på bryggan och satte oss. Hade inte räknat med att bada men när jag doppade ner fötterna var det varmt. Så jag kastade mej rakt i och det var så djävla underbart. Det doftade sommar. Det smakade sommar. Det lät sommar. Hela jag blev fullständigt sommarbombarderad och jag kunde inte sluta säga hur fantastiskt allt kändes. Du tycker allt är fantastiskt sa L men faktum är att det är ett bra tag sedan jag kände det så. Skönt att hitta hem, har haft lite hemlängtan.

Nu har vi käkat grillade fläskkotletter med en sallad på couscous, sockerärtor, broccoli, chililimekryddade cashewnötter. Och en yoghurtsås smaksatt med citron och örtsalt. Imorgon får jag krama ett stycke unge som jag inte sett på en vecka. Hon följer visserligen inte med hem, hon har läger ytterligare en vecka men J kommer hem från Norrköping och Bråvalla. Det vill bli bra.

Read Full Post »

Jag bestämde mej imorse, för att sorgen får ta plats även utanför mej. Jag behöver hantera den på mitt sätt, annars släpper den inte taget om mej. Jag behöver prata om den. Men framförallt behöver jag prata om henne. Annars blir det bara en känsla av plopp. Borta var hon. Jag vill att hon ska vara med. På lite olika sätt. På de sätt som hon är med mej. Hela tiden. Ibland i mina tårar, ibland i mina tankar, ibland i mitt hjärta, ibland i mitt skratt, ibland i mina drömmar.

Denna torsdagsmorgon är hon med på ett ljust sätt. Som att hon sitter bredvid och håller sin hand stilla mot min nacke. Jag tycker om att svepa in mej i henne.

Frossa i allt vi gjort, allt vi sagt, allt vi delat.

Read Full Post »

Den kom över mej. Vågen. Kunde inte somna om. Behöver sitta med mej själv och höra fingrarna smattra. Det tröstar. Jag går vilse ibland. Börjar leta gamla sms, vill ringa telefonsvarare för att få höra hennes röst, tittar på bilderna på facebook, läser bloggens alla inlägg trots att jag läst dem hundra gånger innan. Och att jag aldrig mer får krama henne. Aldrig mer får höra hennes röst. Tidigare har jag hela tiden haft näst sista helgen på näthinnan. Den när vi promenerade längs havet, pratade om livet och döden, fikade flera timmar på ett urmysigt café, mindmappade vid köksbordet. Då sa hon vid några tillfällen:

– Det är nu vi skulle vara tysta och bara ta in vad vi sagt va? Reflektera. Smälta. Men helgen är så kort så det hinner vi inte, för jag vill prata om det här också.
Och sen pratade vi om något helt annat en stund. Hon skrev så på sin blogg, efter att jag åkt, att hon skulle smälta allt som sagts. Och efter det finns inga fler inlägg. Och jag kan inte smälta det.

Nu, den här kvällen, då kommer istället sista helgen tillbaka. Hade helt glömt vårt avsked. Vet inte varför, troligtvis för att jag inte tänkte på det som ett avsked, i alla fall inte vårt sista. De skulle ge henne en spruta att sova på. Hon behövde sömn. Hon gick med på det men ville att de skulle ge henne den så hon hann somna innan jag gick. Jag satt där vid hennes sida. Vilade mitt huvud mot hennes axel, lyssnade på hennes hjärtslag, kände hennes andning mot mitt hår. Vågade knappt röra mej. Ville att hon skulle få somna och få lite vila. Små saker irriterar mej nu. Som att jag tog fel på tågtid, att jag sprang som en idiot för att tiden jag hade i skallen var tiden då tåget lämnade Malmö, inte Lund där jag befann mej. Jag hade kunnat stanna lite till. Jag hade kunnat stanna hela dagen. Hela veckan. Om jag hade vetat. Men jag visste inte.

Och jag blir virrig, vad sa vi, vad blev sagt, vad glömde vi att säga, fanns det mer att säga? Det här kanske snarare är ett inlägg för min skog. Har skrivit där nu på sistone. Vet inte varför jag skriver här istället. Jag hoppas att hon inte blir arg. Eller att någon i hennes närhet blir arga. Men nu känner jag lugnet komma tillbaka. Tårarna har sinat för denna gång. Tankarna skenar inte iväg på samma väg. Och jag tänker på det där ordet igen, som jag inte tyckte om häromdagen, men som jag på något konstigt vis börjat gilla. Obönhörligen.

Livet går obönhörligen vidare.

Det är ändå något kraftfullt och tröstande i det där bulldozerordet. Och jag tänker på dotter som befinner sej på livsläger. Jag tror att hon har det toppen. Varje dag är det nya teman som de pratar om. Längtar tills på söndag när jag får träffa henne och höra hennes bubbel. Sen får jag vänta några dagar igen tills hon kommer hem. Det är alldeles tyst i huset. Svart. Men det går obönhörligen vidare.

Read Full Post »

Jag valde en mellanvariant. En där jag får en möjlighet att prata om min saknad utan att lämna ut den jag saknar. Och gud vad jag kommer att sakna henne. En vän skrev på facebook, att hon påmindes om en väns ord, en vän som drabbats svårt, att livet går obönhörligen vidare. Och ordet obönhörligen väckte tankar och känslor. Det är hårt, strävt, bulldozeraktigt, det trycker på och någonstans tror jag på minsta möjliga motstånd. Att bara låta sej följa med vågen av sorg. Den kommer och går. Har för mej att jag skrev om sorg i skogen, det måste jag leta upp känner jag. Där jag liknade sorg med vågor. Det var när en annan vän hade dött. Men livet går obönhörligen vidare, oavsett vi vill eller inte.

Och jag tänkte på den där känslan av plopp som jag upplevde att jag skapade igår när jag skrev en statusuppdatering om Harry Hole. Det var nog så att jag ville ha bort ytspänningen. Jag gillar inte onödiga spänningar. Jag vill ha fritt flöde. Men av respekt för andras beslut så blev jag inkapslad. Jag blev inte jag. Jag delar inte heller allt. Men jag delar väldigt mycket. För jag tror på delning. Jag tror att det hjälper. Jag tror att det öppnar upp för alla de guldkorn som finns strödda överallt, till och med i det svartaste svarta. Jag skickade ett kort till L, ett över 30 år gammalt kort som jag fick från T häromdagen. Om någon skulle ha gissat på vem av oss som skulle dö först så hade de gissat på mej, jag såg halvdöd ut. Sen kom svaret på mejlet, som fick mej att gråta floder igen, där glädje och sorg var inflätat i varandra. Hon skrev ”Jag vet inte varför men när jag ser bilden tycker jag att det är vackert. Hennes död blir liksom vacker genom alla er som har dessa minnen med henne” och jag tror jag förstår precis vad hon menar. För sen, när jag svarade att jag kommer att sakna henne så otroligt och att jag inte kunde fatta att hon var borta, då kom det underbara svaret, att jag inte skulle tänka på henne som borta utan istället tänka att hon är överallt. Och precis så vill jag att det ska vara. Jag vill att hon ska leva genom oss. Jag vill inte skapa varken plopp eller ringar på vattnet. Jag vill bära henne med mej, hela tiden. Tack för guldkornet L!

Precis innan jag skulle somna hör jag en röst utanför sovrumsfönstret. Viskande:
– Är ni vakna? Hallå, är ni där?
Utanför balanserade ett stycke syster. Hon stod lutad mot fönsterbläcket med källartrappen nedanför och i handen höll hon en gigantiskt rosa pion. Blommorna jag älskar över allt annat. Blommorna som fanns i mormor och morfars trädgård. Där kunde jag sitta i timmar och kolla på när myrorna klättrade uppför stjälkarna för att suga åt sej det söta i blomknopparna. I alla fall fantiserade jag då att de var på jakt efter godis. Och jag blir så oändligt glad och tacksam. För att hon är där. I huset bredvid. För att hon känner mej. För att vi tycker om varandra. Och att jag ska vila i det, inte ha dåligt samvete för att jag får ha kvar. Bara vila i det. Och njuta av guldkornet. Och nu ska jag sluta skriva innan jag blir lika sötkläggig som en pionknopp.

P.S Apropå guldkorn, jag hann bara stänga igen bloggen så dök det upp ett meddelande på fb. Det visar sej att jag om bara några dagar får stå på Arlanda och vänta med kramar för då kommer C från Australien. Och som vanligt är det en mix av motsatskänslor men jag låter de glada, ljusa vinna igen. Hon kommer av andra anledningar, tråkiga ledsna, men jag väljer att njuta av att ses och vila i varandras sällskap en stund D.S

Read Full Post »

Jag har aldrig lidit av det där med fasaduppdateringar. Jag tänker att människor delar med sej av det de vill dela med sej av. Att allting inte är till för att delas just där i offentlighetens ljus. Att sociala medier är lite som ett mingelparty och dit går jag för att umgås, småprata om allt möjligt, göra ett djupdyk när det är dags att göra ett sånt och samtalet tillåter det. Ja inte bara samtalet utan också motparten, så att inte frågan jag ställer gör att jag drar huvudet i sanden för att det var för grunt. Men i de allra flesta fall brukar det bli ett sånt där underbart bottenlöst dyk där en helt ny värld uppenbarar sej. Ibland behöver vi tillbaka upp till ytan för att få luft innan vi går ner igen.

Men jag går sällan ut och minglar om jag mår som en gammal trasa. Autocorrect ville göra om mingla till mångla, eller så skrev jag fel själv. Oavsett så kanske mångla är att hångla på mingelpartyn? En parentes bara.

Var var jag, trasan, jo just det, jag går inte på den typen av party om jag inte mår bra. Om jag känner mej tom. Urholkad. Dränerad på energi. Då sitter jag hellre hemma, uppkrupen i soffan, ensam eller med någon som jag tycker väldigt mycket om. Någon som inte behöver så många ord, någon som jag kan vara alldeles tyst med.

Men imorse skrev jag en statusuppdatering på facebook bara för att skriva en. En tom och falsk. Nej det stämmer inte, den var sann, den stämmer. I realiteten. Det enda den inte stämmer med är min sinnesstämning. Men den går å andra sidan upp och ned och jag ville bara få det gjort. Minska betydelsen av den. Herregud, det är bara en statusuppdatering på facebook, men det är trots allt en uppdatering efter det otänkbara. Det finns alltid ett före och ett efter vissa ögonblick. Jag hade ett igår, även om det ögonblicket varat en längre stund. Och det gjorde ont. För jag har så många underliga tankar för tillfället och en del av mej känner att jag förstört. Att jag släppt på livet när jag egentligen ville skrika, ingen rör sej, stå stilla. Men det funkar inte så, det vet jag, vill inte ens att det ska vara så.

Så varför denna bikt? Ingen aning. Kanske bara behövde få det ur mej.

Read Full Post »

Jag saknar

Jag saknar.
Punkt.

Read Full Post »

Det här med att fira verkar inte riktigt vara min grej. Är jag för lat? För bekväm? I avsaknad av passion? Jag tror banne mej att det är en kombi av alltihop plus att jag gillar nytt för det gamla tråkar ut. Det förutsägbara. Det som får mej att se allt förarbete som resulterar i en kort kort stund av upplevelse. Hur skulle jag kunna njuta mer av förberedelserna då månntro? Och hur hänger det här ihop med hur jag tänker i övrigt, finns det ett mönster, är det förmågan att hänge mej som saknas?

Liv och död.
Början och slut.

Allt däremellan då?

Men det är ju bara korta stunder jag protesterar mot, på det stora hela är jag både glad och tacksam, rent av lycklig. Med svarta stänk som jag inte vill vara utan.

Vad är det med mej och traditioner?

Read Full Post »

Idag såg jag en insekt utanför köksfönstret. Jag valde att kalla den Skräddaren. Långa slanka ben, hyfsad runt midjan, svårt att urskilja huvudet. Så utseendemässigt inga likheter. Men jag började fundera på varför den studsade mot rutan. Ville den in, såg den inte att det var stopp, studsade den bara omkring i största allmänhet utan mål för dagen, hade den en plan, njöt den av livet?

Och det slog mej, är det så att vi aldrig någonsin kan betrakta utan att lägga in våra erfarenheter, egenskaper, känslor för stunden? Ställer vi olika frågor under tiden vi betraktar eller blir uppsättningen frågor ungefär likadana oavsett vilka vi är och var vi befinner oss i livet?

Kan jag genom att lyssna på mej själv när jag betraktar saker höra hur jag ser på världen och därmed bli medveten om vilket filter jag har när jag skapar mina sanningar?

Read Full Post »

Och sorg är rätt så egotrippat märker jag.

Read Full Post »

Det blir inga ord. Bara bokstäver som inte betyder något.

Read Full Post »

Older Posts »