Idag såg jag en insekt utanför köksfönstret. Jag valde att kalla den Skräddaren. Långa slanka ben, hyfsad runt midjan, svårt att urskilja huvudet. Så utseendemässigt inga likheter. Men jag började fundera på varför den studsade mot rutan. Ville den in, såg den inte att det var stopp, studsade den bara omkring i största allmänhet utan mål för dagen, hade den en plan, njöt den av livet?
Och det slog mej, är det så att vi aldrig någonsin kan betrakta utan att lägga in våra erfarenheter, egenskaper, känslor för stunden? Ställer vi olika frågor under tiden vi betraktar eller blir uppsättningen frågor ungefär likadana oavsett vilka vi är och var vi befinner oss i livet?
Kan jag genom att lyssna på mej själv när jag betraktar saker höra hur jag ser på världen och därmed bli medveten om vilket filter jag har när jag skapar mina sanningar?
Under ytan 