Det här med att fira verkar inte riktigt vara min grej. Är jag för lat? För bekväm? I avsaknad av passion? Jag tror banne mej att det är en kombi av alltihop plus att jag gillar nytt för det gamla tråkar ut. Det förutsägbara. Det som får mej att se allt förarbete som resulterar i en kort kort stund av upplevelse. Hur skulle jag kunna njuta mer av förberedelserna då månntro? Och hur hänger det här ihop med hur jag tänker i övrigt, finns det ett mönster, är det förmågan att hänge mej som saknas?
Liv och död.
Början och slut.
Allt däremellan då?
Men det är ju bara korta stunder jag protesterar mot, på det stora hela är jag både glad och tacksam, rent av lycklig. Med svarta stänk som jag inte vill vara utan.
Vad är det med mej och traditioner?
Under ytan 