Jag har aldrig lidit av det där med fasaduppdateringar. Jag tänker att människor delar med sej av det de vill dela med sej av. Att allting inte är till för att delas just där i offentlighetens ljus. Att sociala medier är lite som ett mingelparty och dit går jag för att umgås, småprata om allt möjligt, göra ett djupdyk när det är dags att göra ett sånt och samtalet tillåter det. Ja inte bara samtalet utan också motparten, så att inte frågan jag ställer gör att jag drar huvudet i sanden för att det var för grunt. Men i de allra flesta fall brukar det bli ett sånt där underbart bottenlöst dyk där en helt ny värld uppenbarar sej. Ibland behöver vi tillbaka upp till ytan för att få luft innan vi går ner igen.
Men jag går sällan ut och minglar om jag mår som en gammal trasa. Autocorrect ville göra om mingla till mångla, eller så skrev jag fel själv. Oavsett så kanske mångla är att hångla på mingelpartyn? En parentes bara.
Var var jag, trasan, jo just det, jag går inte på den typen av party om jag inte mår bra. Om jag känner mej tom. Urholkad. Dränerad på energi. Då sitter jag hellre hemma, uppkrupen i soffan, ensam eller med någon som jag tycker väldigt mycket om. Någon som inte behöver så många ord, någon som jag kan vara alldeles tyst med.
Men imorse skrev jag en statusuppdatering på facebook bara för att skriva en. En tom och falsk. Nej det stämmer inte, den var sann, den stämmer. I realiteten. Det enda den inte stämmer med är min sinnesstämning. Men den går å andra sidan upp och ned och jag ville bara få det gjort. Minska betydelsen av den. Herregud, det är bara en statusuppdatering på facebook, men det är trots allt en uppdatering efter det otänkbara. Det finns alltid ett före och ett efter vissa ögonblick. Jag hade ett igår, även om det ögonblicket varat en längre stund. Och det gjorde ont. För jag har så många underliga tankar för tillfället och en del av mej känner att jag förstört. Att jag släppt på livet när jag egentligen ville skrika, ingen rör sej, stå stilla. Men det funkar inte så, det vet jag, vill inte ens att det ska vara så.
Så varför denna bikt? Ingen aning. Kanske bara behövde få det ur mej.
Under ytan 
Det är bra att få ur sig sina känslor och att få klä dem i ord eller tanke. Somliga skriver av sig, andra pratar och en del kanske målar ut dem. Huvudsaken är att det kommer ut. /Kram på dej
Ja det var ganska skönt även om det var en känsloloop i sej med nya känslor som jag inte var helt bekväm med. Nu har jag valt en variant som är både hon och jag på facebook. Och det känns så mycket renare och finare.
Skrattar lite. Känner igen det precis. Har inte orkat skriva där heller, för jag vill inte släppa på det ”vanliga”, efter det att det jävliga hänt. Inget kommer ju någonsin bli som vanligt igen. Å ändå är allt precis som vanligt….
Det känns konstigt att inte skriva. Om det jag känner. Det är inte jag. Men det är inte mitt beslut, det finns ett annat, hennes. Som jag vill respektera. Och det växte sej stort. Ville få det gjort. Och nu känns det obehagligt. Fast jag vet att hon ler när hon ser mej. Och jag vet vad hon säger. Ytspänning. Håller yta från djup med ett tunt tunt skikt. Gud vad jag kommer att sakna henne. Ofta och mycket. Jag fick inte sms igår förresten.
Det här med att inte släppa på det vanliga, det handlar om ringar va, att det inte blir några. Det säger bara plopp och så är man borta. Som om man aldrig funnits. Du vill skapa betydelse eller hur? Det var den jag vanhelgade. Fast samtidigt vet jag att det inte alls är så. Och jag vet att du vet. Ändå mår jag illa. Men det hade jag gjort ändå va?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för gissa vem som reagerade på just den statusen? Hoppas bara det inte är jag som smittat dig med en massa konstigheter.
Men vad finns det egentligen att skriva som skulle duga? Och som passerar det respektfulla i någon annans tagna beslut om hur hon vill att det ska vara. Eller tystnaden, hur länge ska den vara innan den bryts? Vad är rimligt? Inte helt enkelt. Men inte svårt heller. Det blir vad vi gör det till. Och de underliga tankarna fortsätter.
Hur reagerade du på den?
Av mig får du en kram. En väldigt hålla om varm.
Känner igen mig i dina funderingar.
/Marie
Tack för den kramen Marie. Den värmer.