Guldkorn

Jag valde en mellanvariant. En där jag får en möjlighet att prata om min saknad utan att lämna ut den jag saknar. Och gud vad jag kommer att sakna henne. En vän skrev på facebook, att hon påmindes om en väns ord, en vän som drabbats svårt, att livet går obönhörligen vidare. Och ordet obönhörligen väckte tankar och känslor. Det är hårt, strävt, bulldozeraktigt, det trycker på och någonstans tror jag på minsta möjliga motstånd. Att bara låta sej följa med vågen av sorg. Den kommer och går. Har för mej att jag skrev om sorg i skogen, det måste jag leta upp känner jag. Där jag liknade sorg med vågor. Det var när en annan vän hade dött. Men livet går obönhörligen vidare, oavsett vi vill eller inte.

Och jag tänkte på den där känslan av plopp som jag upplevde att jag skapade igår när jag skrev en statusuppdatering om Harry Hole. Det var nog så att jag ville ha bort ytspänningen. Jag gillar inte onödiga spänningar. Jag vill ha fritt flöde. Men av respekt för andras beslut så blev jag inkapslad. Jag blev inte jag. Jag delar inte heller allt. Men jag delar väldigt mycket. För jag tror på delning. Jag tror att det hjälper. Jag tror att det öppnar upp för alla de guldkorn som finns strödda överallt, till och med i det svartaste svarta. Jag skickade ett kort till L, ett över 30 år gammalt kort som jag fick från T häromdagen. Om någon skulle ha gissat på vem av oss som skulle dö först så hade de gissat på mej, jag såg halvdöd ut. Sen kom svaret på mejlet, som fick mej att gråta floder igen, där glädje och sorg var inflätat i varandra. Hon skrev ”Jag vet inte varför men när jag ser bilden tycker jag att det är vackert. Hennes död blir liksom vacker genom alla er som har dessa minnen med henne” och jag tror jag förstår precis vad hon menar. För sen, när jag svarade att jag kommer att sakna henne så otroligt och att jag inte kunde fatta att hon var borta, då kom det underbara svaret, att jag inte skulle tänka på henne som borta utan istället tänka att hon är överallt. Och precis så vill jag att det ska vara. Jag vill att hon ska leva genom oss. Jag vill inte skapa varken plopp eller ringar på vattnet. Jag vill bära henne med mej, hela tiden. Tack för guldkornet L!

Precis innan jag skulle somna hör jag en röst utanför sovrumsfönstret. Viskande:
– Är ni vakna? Hallå, är ni där?
Utanför balanserade ett stycke syster. Hon stod lutad mot fönsterbläcket med källartrappen nedanför och i handen höll hon en gigantiskt rosa pion. Blommorna jag älskar över allt annat. Blommorna som fanns i mormor och morfars trädgård. Där kunde jag sitta i timmar och kolla på när myrorna klättrade uppför stjälkarna för att suga åt sej det söta i blomknopparna. I alla fall fantiserade jag då att de var på jakt efter godis. Och jag blir så oändligt glad och tacksam. För att hon är där. I huset bredvid. För att hon känner mej. För att vi tycker om varandra. Och att jag ska vila i det, inte ha dåligt samvete för att jag får ha kvar. Bara vila i det. Och njuta av guldkornet. Och nu ska jag sluta skriva innan jag blir lika sötkläggig som en pionknopp.

P.S Apropå guldkorn, jag hann bara stänga igen bloggen så dök det upp ett meddelande på fb. Det visar sej att jag om bara några dagar får stå på Arlanda och vänta med kramar för då kommer C från Australien. Och som vanligt är det en mix av motsatskänslor men jag låter de glada, ljusa vinna igen. Hon kommer av andra anledningar, tråkiga ledsna, men jag väljer att njuta av att ses och vila i varandras sällskap en stund D.S

Annons