Den kom över mej. Vågen. Kunde inte somna om. Behöver sitta med mej själv och höra fingrarna smattra. Det tröstar. Jag går vilse ibland. Börjar leta gamla sms, vill ringa telefonsvarare för att få höra hennes röst, tittar på bilderna på facebook, läser bloggens alla inlägg trots att jag läst dem hundra gånger innan. Och att jag aldrig mer får krama henne. Aldrig mer får höra hennes röst. Tidigare har jag hela tiden haft näst sista helgen på näthinnan. Den när vi promenerade längs havet, pratade om livet och döden, fikade flera timmar på ett urmysigt café, mindmappade vid köksbordet. Då sa hon vid några tillfällen:
– Det är nu vi skulle vara tysta och bara ta in vad vi sagt va? Reflektera. Smälta. Men helgen är så kort så det hinner vi inte, för jag vill prata om det här också.
Och sen pratade vi om något helt annat en stund. Hon skrev så på sin blogg, efter att jag åkt, att hon skulle smälta allt som sagts. Och efter det finns inga fler inlägg. Och jag kan inte smälta det.
Nu, den här kvällen, då kommer istället sista helgen tillbaka. Hade helt glömt vårt avsked. Vet inte varför, troligtvis för att jag inte tänkte på det som ett avsked, i alla fall inte vårt sista. De skulle ge henne en spruta att sova på. Hon behövde sömn. Hon gick med på det men ville att de skulle ge henne den så hon hann somna innan jag gick. Jag satt där vid hennes sida. Vilade mitt huvud mot hennes axel, lyssnade på hennes hjärtslag, kände hennes andning mot mitt hår. Vågade knappt röra mej. Ville att hon skulle få somna och få lite vila. Små saker irriterar mej nu. Som att jag tog fel på tågtid, att jag sprang som en idiot för att tiden jag hade i skallen var tiden då tåget lämnade Malmö, inte Lund där jag befann mej. Jag hade kunnat stanna lite till. Jag hade kunnat stanna hela dagen. Hela veckan. Om jag hade vetat. Men jag visste inte.
Och jag blir virrig, vad sa vi, vad blev sagt, vad glömde vi att säga, fanns det mer att säga? Det här kanske snarare är ett inlägg för min skog. Har skrivit där nu på sistone. Vet inte varför jag skriver här istället. Jag hoppas att hon inte blir arg. Eller att någon i hennes närhet blir arga. Men nu känner jag lugnet komma tillbaka. Tårarna har sinat för denna gång. Tankarna skenar inte iväg på samma väg. Och jag tänker på det där ordet igen, som jag inte tyckte om häromdagen, men som jag på något konstigt vis börjat gilla. Obönhörligen.
Livet går obönhörligen vidare.
Det är ändå något kraftfullt och tröstande i det där bulldozerordet. Och jag tänker på dotter som befinner sej på livsläger. Jag tror att hon har det toppen. Varje dag är det nya teman som de pratar om. Längtar tills på söndag när jag får träffa henne och höra hennes bubbel. Sen får jag vänta några dagar igen tills hon kommer hem. Det är alldeles tyst i huset. Svart. Men det går obönhörligen vidare.
Read Full Post »
Under ytan 