Jag bestämde mej imorse, för att sorgen får ta plats även utanför mej. Jag behöver hantera den på mitt sätt, annars släpper den inte taget om mej. Jag behöver prata om den. Men framförallt behöver jag prata om henne. Annars blir det bara en känsla av plopp. Borta var hon. Jag vill att hon ska vara med. På lite olika sätt. På de sätt som hon är med mej. Hela tiden. Ibland i mina tårar, ibland i mina tankar, ibland i mitt hjärta, ibland i mitt skratt, ibland i mina drömmar.
Denna torsdagsmorgon är hon med på ett ljust sätt. Som att hon sitter bredvid och håller sin hand stilla mot min nacke. Jag tycker om att svepa in mej i henne.
Frossa i allt vi gjort, allt vi sagt, allt vi delat.
Under ytan 
Som jag frossade, ältade, saknade, sörjde, mindes, grät och log … Men jag hade fått följa min vän den sista tiden … vi hade talat, hon hade skrivit till mig om hur hon ville : Lev för mig också … sörj inte för länge! Det hjälpte mycket att vi inte hade massa osagt … Jag tror det är befriande att frossa och minnas allt man haft och tala, älta … det gjorde jag …
Massor av tröstande kramar från mig till dig, du fina, så levande och sann …
Det tror jag faktiskt inte att vi hade heller. Inget viktigt egentligen. Det jag sörjer är snarare alla de samtal jag aldrig kommer att få ha. Fast nu när jag skriver det vet jag inte om det är sant. För jag pratar med henne för fullt mellan varven. Om än tyst inne i huvudet. Och kanske finns det ett och annat jag hade velat fråga henne också för den delen när jag tänker efter.
Tack för kramarna