Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2013

Vi är på väg mot J’s mammas födelsedagskalas. J hade letat rätt på en gammal cd som han brände när ungarna var små och vi skulle resa till Falsterbo för första gången tillsammans. Jag tror att han var rätt nöjd med låtsammansättnngen. Kanske ska jag lägga till att hans två barn inte kom in i hans liv som bebisar utan som 5 och 7 åringar. De hade en helt annan åsikt om låtarna och denna skiva ledde till många härliga bilgräl. Vi bråkade i alla fall aldrig om något annat.

Den här gången sjöng vi dock med allihop i låten ”Det är en evighetsmaskin”.

Sen drog ungarna på sej sina egna hörlurar, den ena tror jag till och med somnat med dem på. Själv blev jag sittandes tyst i baksätet. Jag vågade knappt röra mej. Anade bubblorna nere i vaderna någonstans först. Bara små små. Jag kollade runt på min fina familj. Jag kommer ihåg att förra året när vi skulle fira J’s mamma ringde de på morgonen och talade om att hennes syster dött. Och aldrig är väl livet så skarpt i färg och kontur som när döden slingrar sej runt det.

Och plötsligt växte bubblorna både i storlek och mängd. Och plötsligt kom det med full kraft. Lyckoruset. Som för övrigt kan slå omkull en med samma kraft som sorg. Jag älskar att leva.

Det kändes bra att för första gången le när jag tittar mot himlen. Och att se J digga med hela kroppen till Papas got a brand new bag är inte heller fel.

Även om jag inte gillar låten.

Read Full Post »

Sand av den vackraste sort.

20130713-205224.jpg

Read Full Post »

Det skulle kunna bli ett långt inlägg. Men det blir det inte. Det blir ett kortare med minst trippla känslor och färre ord. Jag skulle vilja säga att det är över men det vore en underdrift. Det är en ny riktning. Det finns inte längre inslag av väntan. Men fantasin räcker inte alltid till när saknaden sveper in upptäcker jag denna morgon. Det är lite tornado över den. En inre rätt osynlig tornado. Men min kropp behöver fantasin. Den är inte i bästa skick. Jag önskar att jag kände annorlunda. Men att spela är inte samma sak som att fantisera. Det tror jag är direkt skadlig. Ibland tycker jag att det kan vara svårt att avgöra när det är läge att stanna kvar för att rensa klart och när det är dags att gå för att det aldrig går att rensa ut precis allt. Märker att det finns en tendens att kunna fastna i tankarna, oavsett tankar.

Och de går att byta med idogt arbete.

Read Full Post »

Ingenting duger

Jag ska inte ens behöva leta efter dem.
Den samling ord som rymmer allt det jag vill säga.
Allt det som finns inom mej som jag vill förmedla.
Men nu behövde jag hitta dem.
Jag hittade två meningar som säger allt.

Jag har varit med om dej
Jag kan aldrig förlora dej

Så fick det bli.

Nu ska jag bara hitta det som ska skyla min nakenhet. Hur svårt kan det vara att hitta en svart djävla klänning?

Read Full Post »

Den kryper närmre den där fredagen jag inte vill till. Inser att jag inte velat säga hejdå. Men nu vet jag precis vad jag ska göra för att få till ett avslut som känns så bra som det kan kännas. Frågade T imorse om det var ok och hon hänger på. J gör detsamma. Och jag är så glad för det. När allting det svarta är över. Efter att det svarta mött det ljusa på minnesstunden. Då ska jag kasta mej ut i vågorna. Oavsett väder och temperatur. Jag ska kasta mej rakt in i sorgen och när jag sedan kliver upp ska jag lämna det riktigt svarta där, bland vågorna. Kanske ta med mej lite sand hem. Som jag kan låta rinna genom mina händer. Eller ställa värmeljus i som jag kan tända när jag behöver vara riktigt nära.

För där har vi varit många gånger. Där trivdes vi. Oavsett hur livet såg ut i övrigt så trivdes vi där. Vi gömde oss i små hålor om det blåste. Kastade oss ut i vågorna när det blev för varmt. Solsvedda åkte vi hemåt, lyssnade på Texas och ingenting, absolut ingenting fattades oss. Men nu fattas mej. Och ingenting, absolut ingenting kan ändra på det.

Helvete vad jag saknar!

Read Full Post »

Det började med tanken att jag inte vill något. Att när jag får frågan vad jag skulle vilja göra så skulle det bli knäpptyst och helt tomt i skallen. Så jag bestämde mej för att undersöka det. Så fort en tanke dök upp på något jag vill göra skulle jag skriva ner den. Jag skrev på twitter. Det blev pinsamt många tweets. Och jag tror minsann att jag kommer att få fylla på listan. Jag vill ju hur mycket som helst. Hade bara glömt det. En punkt på listan kan jag dessutom bocka av för idag har jag ätit nybakta kanelbullar medan de var varma. Och druckit kall mjölk till.

Fick en fråga på en av de saker jag ville. Isa tyckte att jag skulle formulera villtweeten kring träning tydligare, så det blir lättare att lyckas. Och jag började fundera på skillnaden mellan vill och att. Vill-göra-lista vs att-göra-lista. Det började bara med att gräva i lusten och viljan. Och kanske är det så att vissa saker räcker det med att fantisera om. Behöver det nödvändigtvis göras två gånger? En gång i tanken och en gång i verkligheten. Eller är det så att det är just det som saknas mej? Att jag inte går till handling? Jag gör ju på jobbet, varför kan jag inte göra utanför jobbet? Vad hindrar mej? Att välja? Frågan vad ska jag göra först hindrar mej från att göra alls.

Nåväl, det första är redan gjort. Nu återstår att bestämma mej vad som finns på vill-göra-listan som jag vill ha över till att-göra-listan.

Vill-göra
Jag vill fira nyår på Times Square NYC (vet inte om det här gör sej bättre i min fantasi än i verkligheten)
Jag vill dyka i Stilla Havet (ska hälsa på M i Kenya, då ska jag passa på)
Jag vill hyra en stuga vid havet (här blir jag snål med semesterdagarna eftersom övriga i familjen inte vill hänga på, men det kan kanske kombineras med en cykeltur på Gotland)
Jag vill åka till Donji Vakuf och käka nygräddat bröd uppe i bergen (ska kolla med V när det passar)
Jag vill dricka vatten ur en fjällbäck (hmm, ska kolla om Åsa kanske vill hjälpa mej på traven här)
Jag vill ta morgondopp i Vänern (snart check på den, den 20 juli blir det av)
Jag vill yoga i Indien
Jag vill tågluffa genom Europa (ungarna gillar inte tåg, J och jag får göra det när ungarna inte längre vill hänga med oss på semester)
Jag vill bo på spökslott i Skottland och leta odjur på dagarna
Jag vill hänga på Wendelas dykcenter på Tonga (men först måste hon öppna det)
Jag vill cykla på Gotland (har jag också gjort, när ungarna var små, vill göra om)
Jag vill baka kanelbullar och äta dem medan de är varma. Och dricka kall mjölk till.
Jag vill äta fläderglass på Waxholm (har jag gjort tidigare och kanske just därför vill jag göra det igen, underbart god)
Jag vill galoppera på en häst (har faktiskt gjort det en gång även om det då inte var meningen)
Jag vill träna regelbundet (3 pass i veckan och minst 1 kvart rörelse varje dag)
Jag vill paddla kanot vid Stendörren

Read Full Post »

Som ett sug i magen, ett sug med hårig utsida. Som kittlar på vägen och river lite strävt.

Längtan.

Read Full Post »

Något som påminner

T visade mej en bild av sin handled. En länk till himlen. Nu har jag beställt min. Jag längtar. Och hoppas. Att det går runt handleden.

20130704-205608.jpg

Read Full Post »

Upptäckte en ny sida. Eller kanske ska jag skriva en gräns. Och faktiskt lite annat smått och gott. På twitter hade en kvinna som heter Nina Jansdotter skrivit att hon skapat en vänskapstråd som var fri att hoppa på. Jag blev nyfiken, eller kanske var jag lite semesteruttråkad, men jag frågade i alla fall hur det fungerade. Det är på facebook men hoppa gärna dit svarade hon. Så det gjorde jag. Och skrev en kort rad om mej, en värmländsk kulturpilot som funderade på hur man connectar på en vänskapstråd och som till stora delar består av nyfikenhet och fett. Den innan mej hade skrivit vad hon jobbade med så jag erkänner, jag härmade lite och försökte skoja till det. Töntigt så det förslår. Men i alla fall så började vänförfrågningar på facebook trilla in. Från helt främmande människor.

Och jag kände att nej, det här vill inte jag. Jag kan inte tacka ja till dessa människor. När jag kollade in deras profiler så väcktes en hel del tankar. Fördomar, värderingar, tolkningar blandat med annat skrutt och jag insåg att öppenheten har en gräns. Att jag gärna är öppen men under vissa villkor. Och just här var inte villkoret uppfyllt. Så jag gick tillbaka in och talade om som det var och att jag gärna pratar vidare på twitter men inte där. Det kändes bra. Nytt men bra. Riktigt bra faktiskt. Det enda som inte känns bra är det där andra skruttet som kom men å andra sidan fick jag ju lite nytt att jobba med. Och tappar jag lusten är det inte hela världen det heller.

För jag har annat jag vill klura på, tex hur jag håller mitt hjärta stort, fylligt och bankande.

Read Full Post »