Upptäckte en ny sida. Eller kanske ska jag skriva en gräns. Och faktiskt lite annat smått och gott. På twitter hade en kvinna som heter Nina Jansdotter skrivit att hon skapat en vänskapstråd som var fri att hoppa på. Jag blev nyfiken, eller kanske var jag lite semesteruttråkad, men jag frågade i alla fall hur det fungerade. Det är på facebook men hoppa gärna dit svarade hon. Så det gjorde jag. Och skrev en kort rad om mej, en värmländsk kulturpilot som funderade på hur man connectar på en vänskapstråd och som till stora delar består av nyfikenhet och fett. Den innan mej hade skrivit vad hon jobbade med så jag erkänner, jag härmade lite och försökte skoja till det. Töntigt så det förslår. Men i alla fall så började vänförfrågningar på facebook trilla in. Från helt främmande människor.
Och jag kände att nej, det här vill inte jag. Jag kan inte tacka ja till dessa människor. När jag kollade in deras profiler så väcktes en hel del tankar. Fördomar, värderingar, tolkningar blandat med annat skrutt och jag insåg att öppenheten har en gräns. Att jag gärna är öppen men under vissa villkor. Och just här var inte villkoret uppfyllt. Så jag gick tillbaka in och talade om som det var och att jag gärna pratar vidare på twitter men inte där. Det kändes bra. Nytt men bra. Riktigt bra faktiskt. Det enda som inte känns bra är det där andra skruttet som kom men å andra sidan fick jag ju lite nytt att jobba med. Och tappar jag lusten är det inte hela världen det heller.
För jag har annat jag vill klura på, tex hur jag håller mitt hjärta stort, fylligt och bankande.
Under ytan 
Heja dig, Ann!
Jag blev en aning nyfiken på vilken sida du var inne på på fb.
Tror nog inte du behöver bekymra dig något nämnvärt om ditt hjärta.
Det har du intakt. Med allt vad det innebär…
/Marie
Hej Marie
Hittade du den? Det är Nina Jansdotters sida. Fy vad tokigt det blir för mej ibland, haha.
Hjärtat behöver jag trots allt jobba med mellan varven, för att hålla det fritt från bitterhet. Ren sorg och ledsenhet är ok. Ilska och irritation med. Om än korta stunder. Men när det blir längre och i kombo, då kommer bitterheten som ett brev på posten och det skulle vara fruktansvärt.
Nej, jag kollar in den senare…
Känner igen det där du skriver om. Jag har själv kämpat länge och i perioder över känslor man inte råder över.
Bitterhet är något, tackochlov, inget som bor i mig. Det är jag mycket tacksam över.
/Marie
Egentligen inget du behöver kolla in. Om du inte är sugen på att connecta med helt främmande människor på facebook då förstås. Funderar på om vi inte råder över dem trots allt, med jobb så går det, det tror jag i alla fall. Var precis på besök på din blogg, vilket vackert foto på en kyss. Gillade bilden jättemycket. Och jag förstår att du gillade kvinnan på bilden minst lika mycket.
Blev bara nyfiken på sidan.
Inget för mig det där med helt främmande människor. Nej. Å andra sidan kan det vara berikande med helt okända människor också. Det blir kravlöst, jag gillar det. Med mänskliga möten, vare sig det är här och nu, eller i ”sfären” så ramlar man över fantastiska människor.
Jag kallar dessa för änglar i min väg…
För mig är du inte någon okänd främmande människa, och hade jag vetat ditt namn, hade jag letat upp dig…
Och tack, Ann, för dina ord hos mig.
Ja, det var en kvinna som var min svärmor. Saknar allt med henne.
/Marie
Nej jag klarade inte av det märkte jag. Ångrar att jag skrev men gjort är gjort. Dej räknar jag inte alls som främmande och du får mer än gärna leta rätt på mej. Ann Bylfors. Finns på fb. På Twitter heter jag @anbylen Men det är helt ok om du väljer att låta bli :)