Den kryper närmre den där fredagen jag inte vill till. Inser att jag inte velat säga hejdå. Men nu vet jag precis vad jag ska göra för att få till ett avslut som känns så bra som det kan kännas. Frågade T imorse om det var ok och hon hänger på. J gör detsamma. Och jag är så glad för det. När allting det svarta är över. Efter att det svarta mött det ljusa på minnesstunden. Då ska jag kasta mej ut i vågorna. Oavsett väder och temperatur. Jag ska kasta mej rakt in i sorgen och när jag sedan kliver upp ska jag lämna det riktigt svarta där, bland vågorna. Kanske ta med mej lite sand hem. Som jag kan låta rinna genom mina händer. Eller ställa värmeljus i som jag kan tända när jag behöver vara riktigt nära.
För där har vi varit många gånger. Där trivdes vi. Oavsett hur livet såg ut i övrigt så trivdes vi där. Vi gömde oss i små hålor om det blåste. Kastade oss ut i vågorna när det blev för varmt. Solsvedda åkte vi hemåt, lyssnade på Texas och ingenting, absolut ingenting fattades oss. Men nu fattas mej. Och ingenting, absolut ingenting kan ändra på det.
Helvete vad jag saknar!
Under ytan 
Avslut är bra, för de är ju inga slut i sig men bara en ritual för att acceptera det nyas natur. För saknad försvinner ju inte med avslut, men den kan omvandlas från tung andnöd till ljuva minnen och tacksamhet
Nej de är annorlunda än avsked. De betyder inte hejdå utan hej.