Vi är på väg mot J’s mammas födelsedagskalas. J hade letat rätt på en gammal cd som han brände när ungarna var små och vi skulle resa till Falsterbo för första gången tillsammans. Jag tror att han var rätt nöjd med låtsammansättnngen. Kanske ska jag lägga till att hans två barn inte kom in i hans liv som bebisar utan som 5 och 7 åringar. De hade en helt annan åsikt om låtarna och denna skiva ledde till många härliga bilgräl. Vi bråkade i alla fall aldrig om något annat.
Den här gången sjöng vi dock med allihop i låten ”Det är en evighetsmaskin”.
Sen drog ungarna på sej sina egna hörlurar, den ena tror jag till och med somnat med dem på. Själv blev jag sittandes tyst i baksätet. Jag vågade knappt röra mej. Anade bubblorna nere i vaderna någonstans först. Bara små små. Jag kollade runt på min fina familj. Jag kommer ihåg att förra året när vi skulle fira J’s mamma ringde de på morgonen och talade om att hennes syster dött. Och aldrig är väl livet så skarpt i färg och kontur som när döden slingrar sej runt det.
Och plötsligt växte bubblorna både i storlek och mängd. Och plötsligt kom det med full kraft. Lyckoruset. Som för övrigt kan slå omkull en med samma kraft som sorg. Jag älskar att leva.
Det kändes bra att för första gången le när jag tittar mot himlen. Och att se J digga med hela kroppen till Papas got a brand new bag är inte heller fel.
Även om jag inte gillar låten.
Under ytan 