Jag vårdar det varsamt. Det lilla frö av glädje som jag känner spirar. Vågar knappt röra jorden runtomkring, vattnar försiktigt i små portioner samtidigt som jag förstår att det likt en solros en dag kommer att explodera fram en stor gul blomma. Körde yoga nidra imorse, en sån där helt fantastisk omgång där jag fick till det. Men jag får stoppa en hel del tankar, de sticker iväg som eldflugor om jag inte passar mej. Hit och dit. Tankar som väcks av andra tankar utan att direkt bygga på varandra. Snarare sticka iväg i olika spår. Och jag ropar STOPP. Trots att de är ljusa bra kreativa tankar. Låt dem flyga. Det är inte tid att fånga dem än. Snart nog kan jag skriva om hur jag vill att världen ska se ut och fungera :)
T kom med ett bra knep igår. Jag har nämligen fått besök av gamla drakar. Tror att de passade på medan jag var försvagad av sorg. Jag hade tidigare tipsat henne om att skicka iväg hennes ”onda” tankar i ljuslyktor men, som hon så målande beskrev det, i mitt fall handlar det om att sticka hål på ballonger. Och hon har helt rätt. När de där meningarna kommer så tar jag fram nålen, POFF. Och tanken ramlar ner i en ömklig sladdrig liten hög som jag enkelt plockar upp och slänger i min mentala sopsäck.
Nu behöver jag bara hitta en bild för allt det goda som jag fyller på med. Det skrattiga samtalet med T igår kväll. Lunchen med S. Den otroligt vackra blombuketten från W. Kramar och kärlek från J. Morgonsamtalen med Sis. Det är inte ballonger för då kan jag inte skilja dem åt. Det är inte såpbubblor för de är vackra en stund för att sedan bli till inget. Det är inte sommarregn. De är inte pärlor eller stenar för det skulle kännas girigt. De ska vara fria i sin form. De ska snudda men inte stanna. Det är rörelse. Förslag?
Under ytan 