Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

Jag vårdar det varsamt. Det lilla frö av glädje som jag känner spirar. Vågar knappt röra jorden runtomkring, vattnar försiktigt i små portioner samtidigt som jag förstår att det likt en solros en dag kommer att explodera fram en stor gul blomma. Körde yoga nidra imorse, en sån där helt fantastisk omgång där jag fick till det. Men jag får stoppa en hel del tankar, de sticker iväg som eldflugor om jag inte passar mej. Hit och dit. Tankar som väcks av andra tankar utan att direkt bygga på varandra. Snarare sticka iväg i olika spår. Och jag ropar STOPP. Trots att de är ljusa bra kreativa tankar. Låt dem flyga. Det är inte tid att fånga dem än. Snart nog kan jag skriva om hur jag vill att världen ska se ut och fungera :)

T kom med ett bra knep igår. Jag har nämligen fått besök av gamla drakar. Tror att de passade på medan jag var försvagad av sorg. Jag hade tidigare tipsat henne om att skicka iväg hennes ”onda” tankar i ljuslyktor men, som hon så målande beskrev det, i mitt fall handlar det om att sticka hål på ballonger. Och hon har helt rätt. När de där meningarna kommer så tar jag fram nålen, POFF. Och tanken ramlar ner i en ömklig sladdrig liten hög som jag enkelt plockar upp och slänger i min mentala sopsäck.

Nu behöver jag bara hitta en bild för allt det goda som jag fyller på med. Det skrattiga samtalet med T igår kväll. Lunchen med S. Den otroligt vackra blombuketten från W. Kramar och kärlek från J. Morgonsamtalen med Sis. Det är inte ballonger för då kan jag inte skilja dem åt. Det är inte såpbubblor för de är vackra en stund för att sedan bli till inget. Det är inte sommarregn. De är inte pärlor eller stenar för det skulle kännas girigt. De ska vara fria i sin form. De ska snudda men inte stanna. Det är rörelse. Förslag?

Read Full Post »

Trött
Trött på tårar
Trött på tvivel
Trött på ledsenhet
Trött på att inte förstå
Trött på att inte veta
Trött på att inte gilla
Trött på att sakna
Trött på grått
Trött

Att det blev en liten tutte fick mej att le!

Read Full Post »

Min inställning

Jag behöver ändra min inställning till vissa saker. Hur jag ser på dem är av avgörande betydelse. Det jag vattnar är det som växer. Märker att det var rätt beslut, att gå på magkänsla och köpa den fina knallröda boken i skinn. Hmm, nu blev jag påmind om min inre röst som legat på latsidan en stund i hängmattan. På mitt eget initiativ. Nu ska hon få ett litet jobb igen, rebellen Vilda och Lilla My ska hjälpa mej att hitta mitt fria vilda jag, anno 2013. Nytt fräscht med inslag av gammalt, allt var inte dåligt förr :)

20130811-103551.jpg

Hmm, den ser nästan ut som en bibel ser jag nu. Må så vara, det blir min heliga skrift.

Read Full Post »

hallelujaDet är helt underbart att känna den. Och tilliten. Glädjen. Att springa runt med skrattbyxorna på. Att se det stora i det lilla. Att känna tacksamhet. Att känna sej fri som en fågel inifrån och ut. Att bara stå där med armarna rakt upp i luften och känna att ja jag vill leva och jag vill leva precis här. Det känns skönt.

Read Full Post »

hallonDet var vad kvällen bestod av. Jag glömde totalt bort inlägget jag skulle skriva. Men jag är så förbannat lycklig att jag knappt vågar somna. Det är som en jordskredsseger. Det är som en tallrik med solvarma hallon och sockermjölk en sommardag. 

Det är som att hoppa rätt ut i havet. Det är som att springa barfota på fuktigt gräs. Det är som att skratta så jag nästan pissar på mej. Det är som att vara glad ut i varenda cell. Det är som att det värker i ansiktet för jag kan inte sluta le och samtidigt gråter jag. Floder. Livet är så mäktigt och märkligt på samma gång. Vi människor är så stora och små samtidigt. Vi betyder allt och ingenting.

Men tänk att vara älskad av sej själv. Tänk att ha förmågan att kunna ge sej själv tröst. Ett par peppande ord. Av kärlek. Med kärlek. Tänk att kunna skratta åt sej själv utan att förminska sej, utan att förödmjuka sej. Tänk att ge sej själv en kram. Att våga tro på sin egen förmåga. Att se sina styrkor. Men också svagheter. Och ändå säga, jag älskar dej. Precis för den du är. Tänk att våga stå upp för sej själv och sin rätt att få finnas till, att få tycka, rätten att få må bra. Tänk att bara ta ansvar för sej själv och överlåta detsamma till andra.

En sån lycka att jag känner att jag äntligen kan allt det där och samtidigt våga säga det högt. Utan att skämmas. Utan att rodna. Bara fyllas av kärlek och värme. Och tänk att veta att någon jag älskar har tagit ett par steg i den riktningen. Och att få vara med på den resan. Vilken ynnest. Jag är tacksam, från djupet.

Men jag har visst glömt att vara snäll mot mej själv, jag är uppe på övertid. Nu ska jag sova och imorgon när jag vaknar ska jag dricka kaffe och läsa en berättelse jag fått mejlad till mej. Det vill bli bra!

Read Full Post »

havJag känner mej så fri. Inte felfri. Bara fri. Min själ sjunger glada sånger. Mitt hjärta slår starka glada slag. Jag älskar. Jag lever. Jag andas. Fritt. Utan svårigheter. Så otroligt underbart. Läste att Annabella inte gillade blåst, jag höll med, men just precis i detta nu ångrar jag mej. Jag skulle vilja stå ute vid havet. Jag skulle vilja känna vindarna vina. Det är så svårt att förklara vad jag menar men jag känner mej så stark, full av tillförsikt, full av liv.

Read Full Post »

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

 

Read Full Post »

Vilsen

Jag vet inte vad det är med mej, det är inte så att jag går omkring och är ledsen. Eller arg. Eller frustrerad. Jag känner mej mer ur kurs. Som att ingen tanke går att fångas och tänkas färdigt. För i huvudet är jag. Kroppen är åsidosatt. Ska iväg och träna, skönt att vara igång igen. Det känns som att jag försöker angripa problemen på fel nivå. Jag tittar på beteenden när det kanske är underliggande värderingar det handlar om. Eller förmågor när det egentligen handlar om hur jag ser på mej själv som individ. Och jag saknar glädjen. Tacksamheten. Ibland när jag tänker på min fina fina H som dött så märker jag att jag knuffar undan tankarna. Jag vill ta bort henne för jag vill inte längre ha ont. Jag vill inte känna saknaden. Eller smärtan. Inte heller vill jag sitta med frågor som inte får svar. Jag vill ha svar. Jag ogillar ältande.

Jag kan inte bestämma mej för om jag är innanför eller utanför låset. Har jag stängt mej själv ute eller är jag fastlåst i mej själv. Som att trampa i vakuum. Och allting ifrågasätts. Jag skrev till T att jag ville hitta tillbaka till det jag som var jag för ett år sedan. att jag ville trampa de stigar jag trampade då, att jag tröttnat på det här diket. Och hon skrev tillbaks att ”hon tänkte att jag skulle behöva hitta tillbaka till känslan när jag upptäckte trollskogen, min förra blogg. De nya stigarna. Luften. Känslan att springa i gräs i lite nedförsbacke med utsträckta armar. Med lite jubel i magen.”  Så jag öppnade bloggen och sökte fram inlägg under kategorin Glädje. Vilken skatt jag hade sparat där. Och vilken skatt jag har i min vän. Hennes målande ord har ett sätt att leta sej in, ända in, längst in i mej där de slår rot och sprider kärlek. Kanske vänder det nu?!

Read Full Post »

Imorgon – då!

Inte nu. Dags att sova. Men imorgon. Då vill jag sätta mej och stirra. Vänta och se. Blir det något knappande och tryckande med fingertopparna. Finns det något som vill ut? Jag har massvis, lägger pussel, den ena biten efter den andra passar. Men motivet då, jag vet inte riktigt, jag kanske målar om? Men nu sova. Sov!

Read Full Post »