Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 augusti, 2013

hallelujaDet är helt underbart att känna den. Och tilliten. Glädjen. Att springa runt med skrattbyxorna på. Att se det stora i det lilla. Att känna tacksamhet. Att känna sej fri som en fågel inifrån och ut. Att bara stå där med armarna rakt upp i luften och känna att ja jag vill leva och jag vill leva precis här. Det känns skönt.

Read Full Post »

hallonDet var vad kvällen bestod av. Jag glömde totalt bort inlägget jag skulle skriva. Men jag är så förbannat lycklig att jag knappt vågar somna. Det är som en jordskredsseger. Det är som en tallrik med solvarma hallon och sockermjölk en sommardag. 

Det är som att hoppa rätt ut i havet. Det är som att springa barfota på fuktigt gräs. Det är som att skratta så jag nästan pissar på mej. Det är som att vara glad ut i varenda cell. Det är som att det värker i ansiktet för jag kan inte sluta le och samtidigt gråter jag. Floder. Livet är så mäktigt och märkligt på samma gång. Vi människor är så stora och små samtidigt. Vi betyder allt och ingenting.

Men tänk att vara älskad av sej själv. Tänk att ha förmågan att kunna ge sej själv tröst. Ett par peppande ord. Av kärlek. Med kärlek. Tänk att kunna skratta åt sej själv utan att förminska sej, utan att förödmjuka sej. Tänk att ge sej själv en kram. Att våga tro på sin egen förmåga. Att se sina styrkor. Men också svagheter. Och ändå säga, jag älskar dej. Precis för den du är. Tänk att våga stå upp för sej själv och sin rätt att få finnas till, att få tycka, rätten att få må bra. Tänk att bara ta ansvar för sej själv och överlåta detsamma till andra.

En sån lycka att jag känner att jag äntligen kan allt det där och samtidigt våga säga det högt. Utan att skämmas. Utan att rodna. Bara fyllas av kärlek och värme. Och tänk att veta att någon jag älskar har tagit ett par steg i den riktningen. Och att få vara med på den resan. Vilken ynnest. Jag är tacksam, från djupet.

Men jag har visst glömt att vara snäll mot mej själv, jag är uppe på övertid. Nu ska jag sova och imorgon när jag vaknar ska jag dricka kaffe och läsa en berättelse jag fått mejlad till mej. Det vill bli bra!

Read Full Post »

havJag känner mej så fri. Inte felfri. Bara fri. Min själ sjunger glada sånger. Mitt hjärta slår starka glada slag. Jag älskar. Jag lever. Jag andas. Fritt. Utan svårigheter. Så otroligt underbart. Läste att Annabella inte gillade blåst, jag höll med, men just precis i detta nu ångrar jag mej. Jag skulle vilja stå ute vid havet. Jag skulle vilja känna vindarna vina. Det är så svårt att förklara vad jag menar men jag känner mej så stark, full av tillförsikt, full av liv.

Read Full Post »

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

 

Read Full Post »

Vilsen

Jag vet inte vad det är med mej, det är inte så att jag går omkring och är ledsen. Eller arg. Eller frustrerad. Jag känner mej mer ur kurs. Som att ingen tanke går att fångas och tänkas färdigt. För i huvudet är jag. Kroppen är åsidosatt. Ska iväg och träna, skönt att vara igång igen. Det känns som att jag försöker angripa problemen på fel nivå. Jag tittar på beteenden när det kanske är underliggande värderingar det handlar om. Eller förmågor när det egentligen handlar om hur jag ser på mej själv som individ. Och jag saknar glädjen. Tacksamheten. Ibland när jag tänker på min fina fina H som dött så märker jag att jag knuffar undan tankarna. Jag vill ta bort henne för jag vill inte längre ha ont. Jag vill inte känna saknaden. Eller smärtan. Inte heller vill jag sitta med frågor som inte får svar. Jag vill ha svar. Jag ogillar ältande.

Jag kan inte bestämma mej för om jag är innanför eller utanför låset. Har jag stängt mej själv ute eller är jag fastlåst i mej själv. Som att trampa i vakuum. Och allting ifrågasätts. Jag skrev till T att jag ville hitta tillbaka till det jag som var jag för ett år sedan. att jag ville trampa de stigar jag trampade då, att jag tröttnat på det här diket. Och hon skrev tillbaks att ”hon tänkte att jag skulle behöva hitta tillbaka till känslan när jag upptäckte trollskogen, min förra blogg. De nya stigarna. Luften. Känslan att springa i gräs i lite nedförsbacke med utsträckta armar. Med lite jubel i magen.”  Så jag öppnade bloggen och sökte fram inlägg under kategorin Glädje. Vilken skatt jag hade sparat där. Och vilken skatt jag har i min vän. Hennes målande ord har ett sätt att leta sej in, ända in, längst in i mej där de slår rot och sprider kärlek. Kanske vänder det nu?!

Read Full Post »