Jag vet inte vad det är med mej, det är inte så att jag går omkring och är ledsen. Eller arg. Eller frustrerad. Jag känner mej mer ur kurs. Som att ingen tanke går att fångas och tänkas färdigt. För i huvudet är jag. Kroppen är åsidosatt. Ska iväg och träna, skönt att vara igång igen. Det känns som att jag försöker angripa problemen på fel nivå. Jag tittar på beteenden när det kanske är underliggande värderingar det handlar om. Eller förmågor när det egentligen handlar om hur jag ser på mej själv som individ. Och jag saknar glädjen. Tacksamheten. Ibland när jag tänker på min fina fina H som dött så märker jag att jag knuffar undan tankarna. Jag vill ta bort henne för jag vill inte längre ha ont. Jag vill inte känna saknaden. Eller smärtan. Inte heller vill jag sitta med frågor som inte får svar. Jag vill ha svar. Jag ogillar ältande.
Jag kan inte bestämma mej för om jag är innanför eller utanför låset. Har jag stängt mej själv ute eller är jag fastlåst i mej själv. Som att trampa i vakuum. Och allting ifrågasätts. Jag skrev till T att jag ville hitta tillbaka till det jag som var jag för ett år sedan. att jag ville trampa de stigar jag trampade då, att jag tröttnat på det här diket. Och hon skrev tillbaks att ”hon tänkte att jag skulle behöva hitta tillbaka till känslan när jag upptäckte trollskogen, min förra blogg. De nya stigarna. Luften. Känslan att springa i gräs i lite nedförsbacke med utsträckta armar. Med lite jubel i magen.” Så jag öppnade bloggen och sökte fram inlägg under kategorin Glädje. Vilken skatt jag hade sparat där. Och vilken skatt jag har i min vän. Hennes målande ord har ett sätt att leta sej in, ända in, längst in i mej där de slår rot och sprider kärlek. Kanske vänder det nu?!
Under ytan 
Jag tror du står vid en dörr. Men utan väggar. Bara en dörr. Är den låst måste du hitta nyckeln. Eller bara gå därifrån. Eller så går du runt dörren, går vidare och kommer tillbaka när du hittat nyckeln. Eller så är dörren bara trög. Dörrens trä kanske har svällt av fukt. Blir det torrare kan du öppna den hur lätt som helst.
Det är dags att springa nu! JÄD! /T
Jag har en stund funderat på om jag vill in eller ut. Det där med att gå runt känns inte helt fel, du kanske har rätt, väggen kanske inte finns. Jag har kanske bara ställt dit den för att hindra mej själv. Men du har rätt. Det är dags att springa nu. Och locka fram det vilda igen.