Jag vårdar det varsamt. Det lilla frö av glädje som jag känner spirar. Vågar knappt röra jorden runtomkring, vattnar försiktigt i små portioner samtidigt som jag förstår att det likt en solros en dag kommer att explodera fram en stor gul blomma. Körde yoga nidra imorse, en sån där helt fantastisk omgång där jag fick till det. Men jag får stoppa en hel del tankar, de sticker iväg som eldflugor om jag inte passar mej. Hit och dit. Tankar som väcks av andra tankar utan att direkt bygga på varandra. Snarare sticka iväg i olika spår. Och jag ropar STOPP. Trots att de är ljusa bra kreativa tankar. Låt dem flyga. Det är inte tid att fånga dem än. Snart nog kan jag skriva om hur jag vill att världen ska se ut och fungera :)
T kom med ett bra knep igår. Jag har nämligen fått besök av gamla drakar. Tror att de passade på medan jag var försvagad av sorg. Jag hade tidigare tipsat henne om att skicka iväg hennes ”onda” tankar i ljuslyktor men, som hon så målande beskrev det, i mitt fall handlar det om att sticka hål på ballonger. Och hon har helt rätt. När de där meningarna kommer så tar jag fram nålen, POFF. Och tanken ramlar ner i en ömklig sladdrig liten hög som jag enkelt plockar upp och slänger i min mentala sopsäck.
Nu behöver jag bara hitta en bild för allt det goda som jag fyller på med. Det skrattiga samtalet med T igår kväll. Lunchen med S. Den otroligt vackra blombuketten från W. Kramar och kärlek från J. Morgonsamtalen med Sis. Det är inte ballonger för då kan jag inte skilja dem åt. Det är inte såpbubblor för de är vackra en stund för att sedan bli till inget. Det är inte sommarregn. De är inte pärlor eller stenar för det skulle kännas girigt. De ska vara fria i sin form. De ska snudda men inte stanna. Det är rörelse. Förslag?
Under ytan 
Tänk vad konstigt det är, att vissa människor mentalt måste ARBETA för att inte må dåligt… Det kanske inte är ovanligt i och för sig, men när jag var liten kan jag aldrig minnas att jag behövde strategier eller tankemodeller för att klara vardagen…
Först tänkte jag skriva att inte jag heller behövde det då. Fast det är nog en lögn. Kanske hade jag och min omgivning behövt ett annat tänk som gjort att jag inte hade behövt det idag. Men det går ju inte att göra något åt. Det är som det är. Sen landar jag i att jag kanske inte alls behöver det, jag kanske är helt ute och cyklar och får hålla på med skiten för att jag är feg och inte vågar leva med eventuella konsekvenser.
Yngsten hade ett 3dpussel en gång som bildade en boll. Den tänkte jag på nu när jag läste. Olika bitar sammanfogade till en helhet.
Skönt att du känner det lilla fröet. Frön ska vi vara tacksamma för.
Ingen dum bild alls, jag kan se den, i vackra färger.
Haha, sockervadd gick jag också fram… Kulorna kanske är för hårda. Jag letar fram fler bilder.
Hahaha, inga kulor nu, ja herregud, ser fram emot mer bilder. Och att få höra om drömmen, tappa den inte, jag vet att jag behöver höra det du har att säga. Och förstås rapport från ditt besök.
Det kan vara glaskulor. I en stor burk. Alla olika. Du kan stoppa ner handen i burken och schvosha runt bland alla vackra kulor. Du kan plocka upp en enda kula och studera den, kanske hitta något nytt. Du kan plocka upp flera och lägga dem i ett mönster på golvet. Du kan ta två speciella kulor och stoppa i fickan. När du behöver, stoppar du bara ner handen och känner lite på dem, så får du kraft. Vissa kulor har du vunnit, andra har du fått som gåva, några kulor kanske någon annan stoppat ner, när du inte såg. Någon kula kanske du bara lånar en stund.
Bilderna flyger som vanligt omkring i mitt huvud, haha. /T
Hmm, glaskulor, de känns lite hårda och stängda. Kanske har jag konserverat det goda i en skyddande kula? Var lite inne på sockervadd ett tag men det blev kvalmigt och rosa. Frimärken? För dammigt. Blommor på ängen? Allergi. Finska marmeladkulor, hahaha, på rad i en ask, eller kanske inte.