Imorse när jag satt med mina morgonsidor och kollade ut genom fönstret såg jag fotot och vågen av sorg sköljde över snabbare och hårdare än vad jag räknat med. Men kanske var det precis det jag behövde, med tårarna trillade även trötthet och annat ut. Har haft ett par riktigt hektiska dagar på jobbet, har lärt mej massvis, men upptäckte efteråt att de känslor jag förväntat mej skulle komma inte kom. Helt andra dök upp som till en början skrämde mej. Innan jag hunnit utforska dem. Inte heller underlättade det att dotterns förkylning letade sej in i min kropp och febern tog över igår. Skulle ha varit på yogaretreat idag men den fick jag boka av. Till min stora sorg. Men det känns ändå som det mest kärleksfulla beslutet.
Men mitt i vågen idag, när jag för första gången skrev precis som det kändes, när jag för första gången tillät mej ta med varenda tanke och känsla som fanns, även de jag är mindre stolt över. Då såg jag plötsligt på saken annorlunda. Jag såg saker jag inte sett tidigare. Jag förstod mönstret på ett nytt sätt. Och lika plötsligt sprack solen igenom det grå utanför köksfönstret. Och jag tänkte, kanske vill hon säga gråt inte mer, lev, lev för mej med. Och tanken slog mej, kanske rinner egot ut i ödmjukhet när vi dör. Kanske är det i själen generositeten bor och ju närmare själen vi lever i livet, desto kärleksfullare blir vi. Kanske kommer bitterhet och ilska när vi sätter upp skydd runt den. När vi stänger in den och låser med de säkraste av lås.
Det var då jag upptäckte mejlsvaret från en annan vän som gjort något väldigt modigt. Och jag fylldes med så mycket glädje. Än en gång rann tårarna men av en helt annan anledning. Dags för frukost.
Under ytan 
Kommentera