Sitter och förbereder manus för morgondagens sista utbildningsdag. Det har varit ett par tunga veckor. Mest för att jag tappat bort mej själv i jobb. Alltid något som väntar, alltid något som inte blivit gjort. Veckor då jag glömt att det aldrig blir klart och färdigt. Det funkar inte så. Det vet jag. Det kommer alltid att vara något som väntar. Det handlar om att skapa solgläntorna efter hand. Gläntorna där jag kan vara jag. Där jag kan göra det jag behöver göra för att fortsätta vara jag. Det som gör att jag kan vara stark i svåra stunder. Det som håller mej fast när det svänger, kränger och dundrar. När jag skakas och tumlas om. Där finns alla ni. Alla ni som jag tycker så otroligt mycket om. Där finns alla mina böcker, alla mina meditationer, där finns min skog, min mossa, min sol, min sjö, mina äventyr, mina drömmar och nu mer min ängel.
86 dagar utan. Det var det jag tänkte när Laleh började sjunga Ängeln i mitt rum.
Det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek hon är hopp
Och det trasiga läker. Det blir inte som det var förut. Aldrig någonsin. Men det blir. Även om jag inte vill. Även om jag ville något annat. Och tårarna ändrar karaktär. Det finns något annat bland det salta. Något jag ännu inte kan ta på eller beskriva. Men som gör mej oändligt tacksam.
Under ytan 