Sorg, lärdom och stolta bokstäver

Lunken är ett faktum. Driver omkring i mitt eget hem. Tänker en massa. Försöker göra så balansen kvarstår. Men bara saker som jag tycker om eller som är bra för mej, inga andra saker. Åkte iväg för att handla förut, vet inte vad det var som drog igång sorgen, jo det vet jag, det var Laleh på radion, sången hon sjunger om de som dör unga. Jag minns att jag inte ville lyssna på den på väg hem från Lund. Jag ville istället lyssna på Vårens första dag, tänka att vi fortfarande hinner. Att det fortfarande finns hopp. Nu när jag satt i bilen brände tårarna men de rullade aldrig fram. Jag såg huset framför mej där vi skulle bo som gamla. Så klart det bara är drömmar. Så klart att min sorg inte är jämförbar. Så klart att det inte går att klandra, ångra eller hata. Vi skulle gå ner till havet i morgonrock. Kasta oss ut i vågorna, nittio år gamla. Vi skulle bo där havet vaggar oss till sömns. Vi skulle bo där sanden samlas i dyner. Vi skulle bo där tången luktar salt. Och där skulle vi vara. Där skulle vi prata. Skratta. Gråta. Där skulle vi leva. Och det är just det. Att vi skulle leva. Vi skulle inte dö. Men hon dog. Min vän dog. Och en liten del av mej dog på samma gång.

Men trots att 2013 innehöll så mycket död kan jag ändå inte peta in året till de år som varit värst. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Eller så kan jag det. Kanske kom de bra sakerna upp till ytan när vågorna rörde om. Kanske såg jag allt det fina på nytt. Kanske lärde jag massvis. Dyrt. Svidande. Men ändå lärdom. Och det är också något jag lärt mej under detta år. Mitt behov av att lära, utvecklas, ha en rörelse framåt. Hur mycket jag älskar kunskap i sej. Det var mycket lärdom och kunskap 2013. Jag kom närmre mej själv. Vågade leta efter styrkor och hittade även några. Som jag på riktigt börjar ta in som mina. Som jag kan använda, som kommer att göra mej stark. Jag har tänkt mycket på vilken människa jag vill vara. Och inte vara. Vilken karaktär som ska förknippas med mej. Vad jag vill åstadkomma och lämna efter mej. Mening som förpliktigar. För med det jobbiga ansvarsfulla kommer en annan känsla. Det som ger mej ro. Det som gör att jag kan känna mej stolt. Och faktiskt tycka om.

Det som gör att jag gillar mej. Och nu skäms jag i alla fall leende ^^ Och lägger till en ny kategori, Stolta bokstäver.

Annons

Read Full Post »

Min grej

Så var ännu en gran klädd. Denna gång klädde jag den ensam. Men inte för att jag var sur och otrevlig och skrämde bort min omgivning. Den blev glittrig och fin. Och full av bråte och överraskningar. Precis som jag tycker att en gran ska vara. Och jag bestämde mej för att för varje grej jag hängde i skulle jag tänka på något som hänt under året. Som att göra lite bokslut några dagar för tidigt. Och det har hänt en del detta år. Förändringar på gott och ont. En del har det bättre, en del har det sämre, en del har det bara.

Och jag har ägnat rätt mycket tid till att fundera på bloggande, vad det är som gör att jag skäms en aning. En arbetskamrat till mej har en blogg, nej egentligen två, men de bloggar av väldigt olika anledningar och deras bloggar fick mej att förstå att jag tappat syftet med min. Eller att syftet kanske förändrats. Läste på en annan att hon läst igenom sin och tyckte om hon som skrivit :) Men att hon kanske inte hade gjort det då när det begav sej. Och det här är förstås min egen tolkning. Men jag kan förstå känslan bortom skammens heta röda kinder.

Och resan har varit guppig, den resa som jag inte längre vet vart den ska ta vägen. Den som började som en nyfiken galet surrande humla, förbi en trollskog, vidare in i ett stenrös (och ja T, det var en mycket dum idé), tillbaka in i trollskogen där jag på riktigt trivdes och ut i mej själv. Där jag landade en stund men slutade skriva.

Har märkt att bloggar ofta handlar om intressen. Eller hobbies. Eller så marknadsför de den som skriver eller något som den skrivande på annat säljer. Men jag pysslar inte. Jag läser böcker utan att recensera dem. Jag lyssnar på musik, jag skapar den inte. Jag är inte speciellt intresserad av träd och fåglar. Eller vargar. Min grej är utveckling. Mänsklig sådan. Min grej är tankebanor. Att ifrågasätta de invanda och lära mej skapa nya. Min grej är rädsla. Och vad den gör med oss. Min grej är att studera mej själv och andra människor. Tänka, fundera och försöka känna. Det blir snabbt utlämnande. Inte bara för mej själv utan även för andra.

Men det är det som är min grej. Och det vore synd att skämmas över det.

Read Full Post »

På uppdrag av Anguin – Det otäckaste djur jag vet

Kommer inte igång med skrivandet och saknar det. Så jag nappade på uppdraget jag fick av Anguin. Han lockade mej till skrivande förra gången det satt fast. Den här gången handlar det om att skriva om det otäckaste djur jag vet. När jag läste det om uppdraget i kommentarsraden drog tankarna igång direkt. Det första som kom upp var människan. Hur vi gör mot varandra och hur lite vi mellan varven använder vår hela potential. Men det kom inga ord. Så jag lät tanken vandra vidare. Till slingrande ormar med gift. Och valar stora som hus. Flodhästar med käftar från helvetet. Eller elefanter som löper amok. Björnar. Svanar. Inga ord.

Tills något annat dök upp. En liten svart knöl som tagit en av de finaste. Mikroskopisk till en början, osynlig på utsidan, bara som gnistrande puder på bukhinnan, gömd av hud. Hud som egentligen ska skydda. Som växte både till storlek och antal. Som livnär sej på det egna. En liten svart knöl som förändrar allt. Som äter sej in. Som äter upp. Allt ljust och vackert. Och lämnar efter sej smärta och tomrum.

Det djuret är det otäckaste djur jag vet.

Read Full Post »