Lunken är ett faktum. Driver omkring i mitt eget hem. Tänker en massa. Försöker göra så balansen kvarstår. Men bara saker som jag tycker om eller som är bra för mej, inga andra saker. Åkte iväg för att handla förut, vet inte vad det var som drog igång sorgen, jo det vet jag, det var Laleh på radion, sången hon sjunger om de som dör unga. Jag minns att jag inte ville lyssna på den på väg hem från Lund. Jag ville istället lyssna på Vårens första dag, tänka att vi fortfarande hinner. Att det fortfarande finns hopp. Nu när jag satt i bilen brände tårarna men de rullade aldrig fram. Jag såg huset framför mej där vi skulle bo som gamla. Så klart det bara är drömmar. Så klart att min sorg inte är jämförbar. Så klart att det inte går att klandra, ångra eller hata. Vi skulle gå ner till havet i morgonrock. Kasta oss ut i vågorna, nittio år gamla. Vi skulle bo där havet vaggar oss till sömns. Vi skulle bo där sanden samlas i dyner. Vi skulle bo där tången luktar salt. Och där skulle vi vara. Där skulle vi prata. Skratta. Gråta. Där skulle vi leva. Och det är just det. Att vi skulle leva. Vi skulle inte dö. Men hon dog. Min vän dog. Och en liten del av mej dog på samma gång.
Men trots att 2013 innehöll så mycket död kan jag ändå inte peta in året till de år som varit värst. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Eller så kan jag det. Kanske kom de bra sakerna upp till ytan när vågorna rörde om. Kanske såg jag allt det fina på nytt. Kanske lärde jag massvis. Dyrt. Svidande. Men ändå lärdom. Och det är också något jag lärt mej under detta år. Mitt behov av att lära, utvecklas, ha en rörelse framåt. Hur mycket jag älskar kunskap i sej. Det var mycket lärdom och kunskap 2013. Jag kom närmre mej själv. Vågade leta efter styrkor och hittade även några. Som jag på riktigt börjar ta in som mina. Som jag kan använda, som kommer att göra mej stark. Jag har tänkt mycket på vilken människa jag vill vara. Och inte vara. Vilken karaktär som ska förknippas med mej. Vad jag vill åstadkomma och lämna efter mej. Mening som förpliktigar. För med det jobbiga ansvarsfulla kommer en annan känsla. Det som ger mej ro. Det som gör att jag kan känna mej stolt. Och faktiskt tycka om.
Det som gör att jag gillar mej. Och nu skäms jag i alla fall leende ^^ Och lägger till en ny kategori, Stolta bokstäver.
Under ytan 
Det ni haft, de planer för framtiden ni gjort upp tillsammans, är det nog inte många som varit förunnade. Och det kan ingen ta ifrån dig.
Och jag tänker att det du skriver här ”Under ytan”. Det låter du inte ligga där och gro, du tar itu med det. Gott slut, och gott nytt år, Ann!
Äntligen hittad. Igen =) Gott Nytt på dej också.
Det är otäckt svidande att behöva lära på det sättet men dina ord är vackra. Jag önskar dig lugnet nu, dit är du på god väg tror jag, ro och lugn ligger mycket nära varandra. Kram idag
Jag hoppas det. Skulle vara skönt. Och nog svider det. Och värker. Och krampaktigt håller ett järngrepp om hjärtat. Men jag vill verkligen hylla livet. För oss båda. Kram till dej också. Som kämpar på där du finns.
Stolta bokstäver!! J’adore!!!
Och jag älskar att du älskar det.
Stolta bokstäver. Underbart! Jag älskar det!
Vi kanske måste ner alldeles i djupet, för att se utsikten klart, när vi är uppe?
Jag har också tänkt på vem jag är, vilken sorts människa jag vill vara. På många plan är jag just den jag vill vara. På några måste jag skärpa till mig lite, haha.
Jag är fortfarande lite fascinerad av din egen bild av dig själv… Att du ens kan komma på tanken att skämmas litegrann, när du känner dig stolt. Sträck på dig. Du ska vara stolt, stolt över hela dig!
På nästan alla plan skulle jag tro. Men jag saknar lugnet, du vet, jag måste vidare, göra mer, fixa mer. Den kraften ska jag använda framöver men på ett sundare sätt. Jag har kommit en bra bit på väg men jag ser inte det du ser. Och jag har förlikat mej med tanken. Kanske skulle jag inte vara jag om jag såg det.