Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2014

Dags för rubriker

Framme. Fridfullt. Jag funderar på att sätta rubriker, gillar inte siffrorna. De känns främmande. Nu när inläggen är skrivna kan jag rubricera dem. Imorgon. Inte nu. Nu ska jag sova. Bredvid dotter. Med sjöluft rätt ner i lungan. Jag kommer sova gott. Hoppas min mamma får göra detsamma. Det behöver hon.

Read Full Post »

Hemma igen

Äntligen hemma. Lång flygtur. Och på pendeltåget hem inser vi att vi inte har några nycklar hem och J är på Bråvalla med A. Då kände jag gråten. Jag som längtat hem. Till knäckemacka av surdeg med kalvsylta och rödbeta på. Ostkaka fanns till lunch också. J hade handlat. Men det gick över. Jag har accepterat mitt öde. Mitt hem får vänta ett dygn, nu får det bli en natt hos syrran i grannhuset. På måndag åker jag till Karlstad. Ska köra hem min mamma. Blir nog kvar ett bra tag. Ska träna på att bara vara. Jag köpte böcker i en vacker bokhandel. En bok tog jag bara för att hon satt ord på mina egna tankar. Hon kallade det Mikrosolutions. ”Who knew that flossing could change your life” – jag som hävdat att jag tack vare min nya tandstickevana var något stort på spåret. Mycket intressant bok. Nu står jag snart inte ut längre. Jag behöver sova.

Read Full Post »

Sista kvällen

Sista kvällen i NYC. Både L och jag längtar hem. Inte på något dåligt sätt. Som att vi fått nog av staden och varandra. Staden har vi fått nog av för stunden. Vi längtar hem till vårt hus. Vi pratade om det när vi käkade mat ikväll. Vad vi ska göra när vi kommer hem och hur det känns. Doften av hemma. Känslan av hemma. Ljudet av hemma. Fördelen med att vara borta. Att längta hem och känna att jag trivs där. En av fördelarna. Finns många fler. Jag har dock upptäckt min rastlöshet på riktigt. Fått syna känslan i sömmarna. Jag har något i mej som håller på att växa fram. Rädslan kommer så fort jag skriver om det. Den har jag inte känt på en vecka. Inget jag har saknat. Vi har några timmar imorgon vilket är bra eftersom jag har en grej kvar att köpa. Sen väntar en lång väg hem.  Men den leder hem.

Read Full Post »

Halvtidsvila med medköpt lunch. Varenda gång vi kommer tillbaks till hotellrummet känns det som att vi är helt slut, att krafterna är uttömda.  Så tar vi av oss skor och strumpor, vickar på tårna, tänjer ut trampdynor, sitter på golvet och käkar lunch samtidigt som vi stretchar vaderna. Sen plötsligt är vi påfyllda igen och kan än en gång ge oss ut på stan. Den här gången tänker vi inte bli skinnade i Little Italy.  Dretpesto för svindyra pengar. Vet inte om det var basilikan eller notan som gav oss sura uppstötningar. Idag är det ett år sen Helena dog. Saknaden är densamma men jag har lärt mej att hantera den. Sorgearbetet har gjort sitt. Även om det fortfarande händer att jag ångrar saker eller får lite panik för att jag inte sagt saker. Men nu kommer varje dag inte längre vara en ny dag utan henne, jag kommer att ha utandagar att jämföra med. Varför jag nu skulle jämföra. Vet inte hur jag tänkte. Undrar om det blivit dags för rubriker och uppdelad text. Men det funkar onekligen för jag skriver oftare. Och kan längta hit. Det är inte längre tvärstopp. Jag stirrar inte bara på den vita sidan för att sedan en stund senare stänga av. Tror att det är för att jag inte tänker i termer av vad vill jag säga utan istället tänker jag mer oj, vad kom det nu och vad vill det säga mej. Introvert skrivande på offentlig plats.

Read Full Post »

Vila i NYC

Värkande fötter. Stela vader. Ögon som sett en massa nytt. Bra att vila och käka lite lunch på hotellet med fötter i högläge.  Nu ska vi ge oss ut igen. Vi har ingen aning vart. Vi bara går. Gata upp och gata ner. Så mycket människor. Platser. Olikheter. Kontraster. Kanske det får bli highway nu. Vi får se om fötterna bär sydväst. Nu fick jag en bild av en fot bärande regnhatt. Och Ingvar Carlsson dyker upp. Och med honom minnen från Karlstad Universitet.  Hjärnan är brokig.

Read Full Post »

Vaknade vid fem. Kanske inte helt utvilad men helt ok. Det blev en bra första kväll. L fick se Grand Central och Times Square. Båda med på sightseeinglistan. Åt mat på hotellets restaurang. Tre gulliga heta tacos. Minitortillabröd verkligen. Fick lust att baka. Chips och, nu ska vi se hur stavningen blir, guacemole.  Blev precis lagom mätta. När L vaknar ska vi dra till  Manhattans sydligaste del, käka frukost på Starbucks och se solen gå upp över gudinnan.  Jag hinner inte tänka alls här. Jag bara är. Nu när jag försöker lyssna på tankarna så är det nästan tyst. Jag längtar ut till dagens äventyr. Jag försöker locka fram tankarna på mina planer men de ligger kvar där de ligger, vägrar att dras fram. Kanske mitt nya sätt att hantera rädslomekanismen. Jag vägrar låta dem komma fram tills jag kan ta hand om dem som jag vill. Luftkonditionering,  sirener, bilar – staden är aldrig tyst. Den slumrar kanske till en stund, går ner i tempo, inte lika intensiv vid fyratiden på morgonen, men den är aldrig helt tyst.

image

Men sonen sover fortfarande, jag hör hans snusningar från bädden ovanpå. Jag låter honom sova en stund till.

Read Full Post »

Rädslor

Vaknade med värk i ryggen, den som kommer när jag inte håller igång träningen. Att göra som jag gör nu, styrketräna varje dag räcker inte, det krävs yviga glada rörselser där kroppen svettas ymnigt. Har inte kommit på än vad jag ska ersätta mina vardagspass med nu när jag har semester. Läste en bok av Kajsa Ingemarsson, det finns pockets att låna på jobbet och den slank med hem. Om en kvinna som tog livet av sej men inte vill lämna jordelivet. Skum på ett tankeväckande sätt. Men kanske inte riktigt rätt bok. Men jag ska inte skylla på varken bok eller sorg. För just nu är jag utsatt av min egen rädslomekanism. Jag känner igen rörelsen. Men den här gången ska den inte vinna över mej. Jag ska känna rädslan och göra i alla fall. Och jag märker hur ihåligt det låter. Men jag struntar i det och skriver ömkligt: Jag har bestämt mej. Och ska skriva det, säga det, tänka det ända tills det blir en sanning. Fake it til you make it, dags för bevis, bare gört! För glädjen och energin jag känner innan rädslan drar igång säger mej något. Det är rätt väg. Jag vill åtminstone prova den så jag slipper ångra att jag aldrig provade. Det är en lagom variant. Men det är skräck. Hela jag skriker. Att jag ska sitta på ett plan till NY imorgon tar inte bort en enda tanke. Just nu. Men jag har bara börjat slåss. Fel ord, jag vill inte slåss, jag vill vara snäll, jag vet varför jag är rädd och jag förstår vad det för med sej för gott. Jag ska använda ett annat ord. Försäkra. Jag har bara börjat försäkra mej om att det är så här jag fungerar, det här är en naturlig reaktion i hjärnan, det finns ett alarmsystem som slår till vid förändring även om förändringen är självvald, önskad och efterlängtad. För det är något nytt. Det är precis så det ska vara. Och jag ska klappa snällt på min axel och säga att det kommer att bli bra, det vill bli bra. Och påminna mej om känslan jag hade igår. Nu ska jag packa klart. Nä, hänga tvätt först. Jag tror att jag ska fira midsommar i randigt nattlinne. Vi ska ingenstans. Vi ska vara med våra två familjer i Jallatown. Med en extra liten mamma som bonus. Och dottern kom hem. Inte för min skull utan för sin. För att hon bestämde sej. Och glädjen blir dubbel och spränger mej nästan i tusen bitar. Hon kom. Jag fick se henne innan jag åkte. Oerhört värdefullt. Igår ringde jag till en kompis, lämnade ett meddelande, det jag brukar jag när jag ska resa, ska skicka några sms också till de som jag inte hinner ringa. Och tala om hur mycket jag älskar dem. Utifall att. Jag vet att plan sällan störtar. Men vi kan aldrig vara säkra. Och då gillar jag att lämna rent. Allt är sagt. Allt är gjort. Av det vi hunnit med. Det andra hann vi inte men det är så det blir ibland. Men jag var ikapp. Kanske därför det är extra viktigt att hantera rädslan på ett bra sätt. Enklast vore att glömma den men om jag glömmer den så kommer jag att ångra mitt beslut sen. Och det vill jag inte. Jag vill det här.

Read Full Post »

Det lät som att jag ville ha akvarellfärgerna, det skulle kunna tolkas så när jag läste vad jag skrivit i morse. Men det är så de ser ut just nu, de gamla färgerna har tunnats ut, ersatts av nya mer jordnära. Och nu när jag skriver det jag skriver funderar jag på om det kanske är just det, att jag vill ha tillbaka de gamla färgerna men ändå inte vill ha dem. En del av mej längtar efter färgsprakande olja men jag blir så otroligt trött på mej själv när jag tänker tanken. Och med de färgerna följer dessvärre ett stigande självförakt. Så ska jag lära mej att älska de färgerna eller skaffa nya? Vem är jag i akvarell?

Read Full Post »

Det här med att skippa rubriker gör det krångligare. Nu vet jag inte på vilket inlägg människor kommenterat. (Ingen rubrik) står det på allt. Pratade med en urgammal vän, nä, vår vänskap är urgammal i jämförelse med vår ålder. Det är bra. För hon har följt mej och kan hjälpa mej rätt när jag jiddrar. Hon känner mej. Hon sa att jag blivit grå. Inte tråkgrå. Kanske osynligt grå. Rent av konturlös kanske jag själv kan lägga till men det stämmer inte. Gränserna finns där. Jag har inte tappat bort mej. Och kanske letar jag bara efter rätt färg. Motivet är detsamma. Men jag behöver kanske nya färger. Kanske behöver jag modet att rita skarpa konturer med svart tusch först. Det blir nästan ingen olja, bara akvarell av ljusaste sort. Grönt, grått, blått, vitt, rosa och lite brunt. Och stråk av silver. Och det svarta känns så svart. Men varje gång vi pratat känner jag mej jordad. Jag känner mej fin i hennes närhet. Duglig. Rent av fantastisk. Ingen fotboll ikväll. Bara midsommarutmaning och lite läsning. Imorgon behöver jag handla resväska. Snart bär det av.

Read Full Post »

Ok, jag är ledsen, jag känner det. Tårarna ligger och väntar på att få ta sej ut. Men jag släpper inte ut dem. För det är inte synd om mej. Det här är en av de gånger jag tycker att det är ok att bita ihop. Bita ihop, samla kraft och göra något av situationen. För det är inte synd om mej. Blev irriterad igår, slog mej ned bredvid J och syrran, de kollade på fotboll. Trots att jag redan på avstånd från köket visste att det skulle skita sej. Jag är i det läget där jag har svårt för, det i mina ögon, meningslösa. Och jag vet att det inte är meningslöst för alla. Och jag tycker att det är bra att gilla sitt jobb och gå all-in. Men igår hade jag svårt med kommentatorerna. De stod i en studio och diskuterade andra människors prestation. Efter matchen ska de analysera den ytterligare. Och jag tänker, är det verkligen nödvändigt, i en tv-studio, att just de gör det? En annan sak som slog mej där vi satt, jag roade mej nämligen under tiden jag satt där och retade mej, det är hur olika det blir när vi kan hävda vår åsikt men ändå få ha den jämfört med att hävda sin åsikt och mötas av upplysningen att den är fel. Jag har bara meningslösa fotbollsexempel från testmiljön men jag ska studera saken vidare på jobbet, kanske kan det dyka upp mer spännande saker där. Och egentligen är det inte själva orden jag är ute efter utan känslan som de båda situationerna skapar. Den ena ger olust, ilska och det står mellan att fajtas och ge upp. Den andra är mer öppen, där det finns en lust att lära av andra och kanske rent av ändra åsikt med mer fakta på bordet. Och jag kommer att tänka på chefer, sen bestämmer jag mej för att släppa den tanken för den hör till jobbet och det här är min privata hörna. Privat och privat. Jag flödesskriver rätt ut i etern så det kanske finns mer privata hörn än just det här. Men faktum är att när jag skriver finns det bara en vit skärm och jag. En vit skärm som jag bestämt mej för att fylla med ord och än en gång funderar jag på min strategi, men jag håller i ännu ett litet tag.

Read Full Post »

Older Posts »