Det lät som att jag ville ha akvarellfärgerna, det skulle kunna tolkas så när jag läste vad jag skrivit i morse. Men det är så de ser ut just nu, de gamla färgerna har tunnats ut, ersatts av nya mer jordnära. Och nu när jag skriver det jag skriver funderar jag på om det kanske är just det, att jag vill ha tillbaka de gamla färgerna men ändå inte vill ha dem. En del av mej längtar efter färgsprakande olja men jag blir så otroligt trött på mej själv när jag tänker tanken. Och med de färgerna följer dessvärre ett stigande självförakt. Så ska jag lära mej att älska de färgerna eller skaffa nya? Vem är jag i akvarell?
Annonser
Grått, svart och vitt är också färger. Vackra såna också. Jag spydde nyss ur mig till dig på FB. Just vad du behöver va hahahaha
Ja ur de färgerna kan det växa fram otroligt vackra motiv. Jag har läst, hoppas vi hittar ett sätt. Små bidrag från många skulle kunna vara grejen.
Varför välja bort färger överhuvudtaget?
Var sak har sin tid min vän, vilket du nog måste tillåta dig själv till att ha mindre bråttom. Ibland är det viktigt att stanna och känna och njuta/minnas av en blandning av färger.
Love you!
Oj vad jag känner igen de tankarna… Jag försöker hitta glädjen i det dämpade färgerna, och försöker göra motiven större i brist på de skriande färgerna. Men oj vad du får.mig att tänka
Jag ser fram emot att få läsa dina tankar, jag tror att de kommer att hjälpa mej framåt. Som alltid.
Ja du har så rätt min vän, men så är även du en av de där urgamla vänskaperna. Allt kanske får plats, allt kanske inte används samtidigt, att ha tillgång till hela paletten är ju inte negativt :) Älskar dej också!