Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2014

Vandrare

J har ryggskott. Jag undrar om jag inte börjar få lite sympationt i korsryggen. Cyklade iväg till Ica för att handla. Konstaterar att jag fortfarande har känslan av att ligga i startgroparna. Men hur länge kan jag stå där och fortfarande vara beredd när det kommer en öppning. När jag inte ens vet vad som finns vid mållinjen. Om det ens finns en mållinje. Jag kände efter när jag cyklade. Hur jag egentligen mådde där inne. Det finns många känslor men alla är lågmälda. Det är som att jag inte vill sörja. Som att jag inte vill sakna. Som att jag inte vill. Alls. Det var skönt att köra mediyoga, det var ett tag sedan. Det är något som ska ingå dagligen på mina semesterveckor. Undantaget New York trippen. Då kanske jag hoppar det. Skriver morgonsidor tills L vaknar och sen drar vi ut. Jag ser fram emot resan. Hade det mycket bra med A när vi var där. Önskar att hon kunde vara med, uppleva det igen, precis som jag. Men det är inte sista resan. Nästa gång kanske vi åker alla fyra. Eller så åker vi någon annanstans. Jag frågade om hobbies på twitter igår. Vandring dök upp. Och kanske är det så att jag är en Vandrare. Eller ska bli. Vandra. Låta ett ben gå före det andra, om och om igen, mil efter mil med vidunderlig utsikt. Fri sikt. Allting framför fötterna. Tanken är tilltalande. Även om den är naiv och glorifierad. Jag har glömt skavsåren, myggbetten, ryggsmärtan. Men jag vill något, vet bara inte vad än. Det finns en rastlöshet, som alltid funnits, men som sakta vaknar till liv igen. Det är kanske därför jag tänker flykt, att jag flyr, men från vad, till vad? Det kommer jag att glömma bort nu när jag stoppar in första biten Teriyakilax ihop med sockerärtor. Sen kanske jag plockar tillbaka den, tanken. Eller så låter jag den vara. Vi får se. Smaklig spis!

P.S Vet inte riktigt vad jag tycker om dessa rubriklösa enklumpsinlägg som skrivs utan paus, men jag skriver i alla fall och det var målet D.S

Annons

Read Full Post »

Jag gjorde det

Dagens midsommarutmaning gjord. Mat på gång. Fotboll på i bakgrunden. Värme ute. Fortfarande lite märkligt mående, kan inte avgöra om jag förtränger, stoppar undan eller helt enkelt hanterar i rätt takt. Inte riktigt lika trött längre, sov både fredag och lördag. Tycker att det är svårt att skriva på det här sättet men har gett mej tusan på att komma igång. Det var så spännande att få ta del av en annan människas bloggplaner, hon hade så tydligt syfte, inte bara ett utan flera. Och jag inspirerades av hennes glädje och stolthet över att kunna dela med sej av tuffa och svåra lärdomar. Och jag påmindes om min egen inställning, att det här med att dela smärta gör den mer uthärdlig, att dela tankar gör att andra kan komma in med sina från ett helt annat håll. Glädjen kanske är lite annorlunda, den sprider sej istället för att dämpas och avta med delning. Den smittar. Jag älskar inlägg som smittar med bubblor i magen, som syresätter hjärtat och ger ny energi. Nu är den pepparrotsfyllda biffen klar. Jag slutar. Men jag gjorde det.

Read Full Post »

Uppmjukning

Tänkte att det kanske skulle få igång mej, känner en ökad lust nu när semestertider börjar närma sej. Och när jag blivit bjuden på god lunch med mycket trevligt sällskap. Jag längtar efter hennes blogg och vill längta utan att lägga på en stress eller press. Det blir något att se fram emot. Under tiden kanske jag ska roa mej med att skriva ett enda stycke och skita i rubrik. Bara för att. Jag vill. Hitta ord. Och skriva så fingrarna får dansa ur sej en och annan känsla eller tanke. Det vita pappret ska bli rosa som min dotter så klokt sa. För när lusten finns ska motståndet bort. Det är nog bara en ovana. Jag är ringrostig. Dags att mjuka upp.

Read Full Post »

Jag önskar

att det kunde komma andra ord. Spännande, äventyrsfulla ord som lockar mitt sinne ut på resa. Men jag har en annan resa att resa. Den gör min andning tung. Jag suckar ner luften i lungorna och jag suckar ut den. Om och om igen. Så har det sett ut de senaste dygnen. Men jag tänker att jag andas, alltid något. Och snart kanske suckarna blir till något annat. Jag vet inte om det ens är bakslag utan bara livet. Så som livet ibland ser ut. Jag saknar dem. Både Helena och pappa. Det är en annorlunda sorg denna gång. Kanske lärde jag mej av den första, kanske gav den verktyg. Kanske inbillar jag mej bara. Kanske stänger jag in. Jag vet faktiskt inte. Men det som suckarna kommer sej av är något annat. En tröghet, en trötthet, en längtan, en lust att fly eller börja om. De har bara bitvis med sorgen att göra. Jag ser bilder. Men de är glada. Och för det är jag glad. Men de gör ont i alla fall. Men om jag inte passar mej försvinner det rena. Jag skriver nu, i ett enda stycke, för att jag inte vill prata men ändå dela. För att jag vill släppa ut och inte spara, hjälpa suckarna på traven. Fick ett mejl för någon dag sedan. Ett mejl om bollplank och bloggar, inre resor och personlig utveckling. Om jag kunde tänka mej att vara just det, ett bollplank. Och jag tänker spånskiva och ler. Jag ska vara din spånskiva och jag tror att jag kommer att lära. En andning utan suck. Jag vet att det går. Jag vet att jag inte orkar just nu. Att andetagen ska suckas ut tills suckarna inte längre behövs. Eller har jag fel, jag vet att jag orkar, inbillar mej att jag ska lära medan jag stannar. Visa för mej själv att jag vågar. Men är det rätt? Är det fokusskifte som gäller? Jag kollar ut på rönnen, vet inte om jag söker svar i alla dessa blad och blommor. Fel håll. Titta inåt. Känn. Skrev jag och suckade.

Jag önskar …

Read Full Post »

« Newer Posts