Idag hände något som ingav hopp. Återigen känner jag den där lite lugnare sortens glädje, mer av tillförsikt kanske, känslan av att upptäcka att jag kanske lurat mej själv. Sagt fel saker till mej själv. Tänkt fel saker om mej själv. Det är inget märkvärdigt, det handlar bara om löpsteg. Har alltid betraktat mej som en ickelöpare. Någon som är byggd för annat än löpning. Jag har känt mej långsam och tung. Som om jag tar i allt jag kan men ändå rör mej i slowmotion.
Idag när vi sprang lite längre hände något. Plötsligt kände jag att det nästan lättade lite. Som att stegen blev åt det flygande hållet. Nåja, jag ska inte ta i alltför mycket men faktum är att det kändes väldigt annorlunda. Något som gör mej sugen på nästa gång. Och jag tänker, vad är det mer jag lurat i mej att jag inte kan. För nu pratar jag annorlunda om och till mej själv. Jag säger helt andra saker.
Och banne mej om det inte funkar.
Under ytan 
Kommentera