Igår kollade vi på gamla inspelade videofilmer, på dotterns begäran. Det jag inte hade tänkt på var att jag, utöver att få sitta och fyllas till bredden av kärlek över mina ungar, skulle få se de som inte längre finns med. Ja och faktiskt även de som finns med även nu.
Dotterns pojkvän var med så när det dök upp nya människor på rutan ville vi förstås förklara vilka de var och just en sekvens fick mej att tänka på hur underliga livsöden egentligen är. De där alldeles vanliga som finns runt om oss hela tiden och som är ödmjuka i sin natur och ändå helt horribla när man sätter ord på dem. För plötsligt fick jag berätta att där är morfar, som dog levande mitt i frukostgörandet. Och där är L som fick cancer och dog på grund av sin behandling. En cancer som inte alls ska drabba kvinnor i 50-årsåldern utan äldre män bortemot 75-80. Och där är S som inte ville leva längre utan brände sej i sin bil.
Alla tre på samma bild.
Alla tre borta.
Och sen var det T, som i allra högsta grad finns med i mitt liv, tack för det, vem jag nu ska tacka, T kanske. Och hennes fd man som jag inte sett på många år. Hennes barn, små nakenfisar som sprang omkring och som förmodligen skulle döda mej om de visste att jag visade upp dem för världen.
Jag njöt av att lyssna på pappa, spelade in en liten snutt till min syster som dottern skickade iväg. Min syster kan inte höra hans röst och hans skratt inne i huvudet. Jag har ytterligare en film som ligger och väntar. Den ska jag kolla på ikväll. Den med H, det blir nog bara korta skymtar av henne, hon gillade inte att bli filmad och fotad. Men hennes röst kommer att höras. Den som jag börjat höra igen om än bara korta stunder. Jag ska spä på med lite hörselminnen. Vore dock bra om jag blev av med mitt lock för örat. Fan så irriterande.
Vet att det är otroligt bortskämt, att det är helt stört att ens nämna det men oj vad trött jag är på locket i örat.
Under ytan 
Haha, de små nakenfisarna är så stora och vuxna nu. Men lika glada och fina. Å kärleksfulla, som kom och överraskade mig igår. Hur var det att se det andra?
Har inte kollat än. Dina ungar är toppen.
Tycker så mycket om dina texter. Måste bara skärpa till mig att säga det också.
Kram från mig.
/Marie
Hej Marie
Jag är så ofantligt glad att jag börjat skriva igen, jag mår bra här inne. Tänker inte så mycket på texterna, de blir vad de blir. Men jag är glad att du tycker om dem. Eftersom jag tycker mycket om dej. Utan att kanske egentligen känna dej alls. Men dina texter och dina bilder får mej alltid att känna så kanske är det mer korrekt att skriva att genom din blogg lär jag känna mej själv mer. Och för det är jag tacksam.
Kram tillbaka!