Jag önskar jag var färdigformulerad så att jag kunde tömma ur all frustration. Det började med en fråga till en kollega för ett år sedan;
– Hur ser den palestinska kampen ut 2014 i Sverige?
Sen dess har jag läst på, frågat mer och jag hittar inga ord för det jag vill säga. Märkligt, fascinerande, underligt är de som kommer. Och de är fel. För på sätt och vis kan jag förstå varför händelsekedjan såg ut som den gjorde. Det är i sej inget märkligt eller underligt. På sätt och vis fascinerande även om jag tycker att ordvalet känns fel så som situationen ser ut.
Men det känns som att vara med i världens största cover-up. Nu när jag vet det jag vet förstår jag inte hur jag kunde gå på det. Och jag tänker på hur många fler jag levt med och fortfarande lever med. Där jag matas med en viss information som till slut blir sann för att jag aldrig ifrågasätter den.
Det är så mycket jag vill säga, men jag är inte klar. Kanske låter jag bli marineringen, kanske skippar jag det kloka och genomtänkta och istället skriver rakt ur hjärtat. Ett hjärta som just nu värker. Men som också pulserar och lever. Det är bara ljus som kan få det mörka att försvinna.
Under ytan 