Jag önskar jag var färdigformulerad så att jag kunde tömma ur all frustration. Det började med en fråga till en kollega för ett år sedan;
– Hur ser den palestinska kampen ut 2014 i Sverige?
Sen dess har jag läst på, frågat mer och jag hittar inga ord för det jag vill säga. Märkligt, fascinerande, underligt är de som kommer. Och de är fel. För på sätt och vis kan jag förstå varför händelsekedjan såg ut som den gjorde. Det är i sej inget märkligt eller underligt. På sätt och vis fascinerande även om jag tycker att ordvalet känns fel så som situationen ser ut.
Men det känns som att vara med i världens största cover-up. Nu när jag vet det jag vet förstår jag inte hur jag kunde gå på det. Och jag tänker på hur många fler jag levt med och fortfarande lever med. Där jag matas med en viss information som till slut blir sann för att jag aldrig ifrågasätter den.
Det är så mycket jag vill säga, men jag är inte klar. Kanske låter jag bli marineringen, kanske skippar jag det kloka och genomtänkta och istället skriver rakt ur hjärtat. Ett hjärta som just nu värker. Men som också pulserar och lever. Det är bara ljus som kan få det mörka att försvinna.
Under ytan 
För övrigt ser din nya sida väldigt rörig ut =)
Gillar du den gamla bättre?
Ja mycket bättre. Fast jag vet inte om det bara är jag
Jag känner lite så själv. Att den känns lite opersonlig. Får nog tänka om.
Rörig och opersonlig skulle jag skriva
Hade barnen fått bestämma hade världen sett annorlunda ut. Något som kanske inte riktigt har med saken att göra är homofobin som fortfarande lever. 14-åringen kom hem härom dagen helt chockad eftersom hon har en kompis som är en tjej i en fel kropp om man säger så. Föräldrarna hade förbjudit henne att gå ut, tvingat henne att göra slut med sin tjej för att försöka omvända henne?? Min dotter blev chockad för hon har aldrig ens tänkt tanken på att sånt kan hända. Jag har alltid varit öppen och fördomsfri och jag har alltid poängterat för mina barn att det är helt okej om de kommer hem med en tjej eller kille så länge personen i fråga är snäll. Jag tror det är liknande när det gäller konflikterna i till exempel Palestina/Israel. Jag tror verkligen att barnen där på bägge sidor vill leva tillsammans, men att de vuxna stoppar det. Man känner sig maktlös.
Det finns många fobier minsann. Och vilken djävla sörja de skapar.
Jag tycker inte om fobier. Om det inte gäller vattenfobi då förstås
Dessutom är L fortfarande helt inne på att hon vill bli kille en dag och jag stöttar henne till 100%
Det är bra det.