Jag har tänkt mycket på hur jag påverkas av min omgivning. Först tänkte jag skriva självklart vill jag inte påverkas av den alls men jag hann till självklart så var jag tvungen att radera. För ärligt talat, jag tror jag ska passa mej för vad jag önskar mej, det kan slå in. För inte vill jag vara opåverkbar. Vad skulle det innebära i realiteten, att jag inte alls lät mej påverkas av min omgivning? Skulle jag vara frisk? Troligtvis inte. Att påverkas är väl en sak, att styras en annan. Och det är väl det jag inte vill. Bli styrd av en omgivning. För jag kan påverkas utan att jag gör något med den påverkan. Jag kan undersöka den, fundera kring den eller välja att fullständigt skita i den. Jag kan välja omgivning. Ta bort de som gör mej sämre och välja fram de som får mej att växa, landa eller bara konstatera och njuta.
Häromdagen var jag med en person som gjorde stor nytta med mej, igår likaså. När jag lämnar dem är jag påfylld. Men jag är också mer jag. Jag känner mej stadig. Jag känner att jag besitter kapaciteten. Jag känner mej glad, lugn och övertygad. Jag har fått reflektera, jag har fått ta in nya sätt att se på saker, jag har fått tänka tillsammans. Och där någonstans så släpper jag tanken på att jag kanske ligger åt introverta hållet, ja ja, skratta lagom du T.
Förutom den typen av omgivning har jag andra sorter där mitt sämsta jag frodas som bananflugor kring diskbänken. Jag blir arg. Jag gnäller. Jag hittar fel. Jag till och med äcklas, både av dem och mej själv. Föraktet för omgivningen äter sej in på en sekund och blir till självförakt. Namn som Ghandi, Buddha och Tara Brach fladdrar förbi och trots att jag inte vill det ger jag dem fingret. Karma, my ass.
Sen har vi de där som jag tycker så mycket om. Men där jag ändå krymper och förminskar mej själv. Trots kärleken blir jag tvivlande och osäker på mej själv. Kanske handlar det om lusten att vara till lags. Kanske handlar det om att jag ser upp till dem. Kanske har de sidor eller egenskaper jag skulle vilja ha själv. Jag vet inte. Men de jag nämnde innan låter jag bli att vara med och om jag av någon anledning behöver vara med dem så konstaterar jag glatt att de lockar fram den röde mannen med horn men jag klappar om honom snällt tills han drar igen.
Så vad gör jag åt de där som jag tycker så mycket om men som ändå påverkar mej negativt var frågan jag ville ställa? Men aldrig hann ställa för svaret dök upp. Jag pratar med dem. Jag frågar dem hur de upplever vår relation. Jag berättar hur jag känner. Så där som jag brukar när värmen inte gör mej helt bombad i huvudet.
Snart drar jag till fläktande sjövindar precis utanför sovrummet. Till doften av tall och gran. Dit längtar jag.
Under ytan 
Jag brottas ofta med att försöka att inte bli påverkad av dem som gör det negativt. Har länge tänkt att jag måste sätta stopp, säga till men jag är för feg. Tänk om jag har fel, tänk om jag sårar någon. Just nu finns det en person som tyvärr inte mår så bra men som jag av oförutsedda händelser behöver ha mycket kontakt med. Jag våndas varje gång jag måste ringa, blir därefter stressad över konstiga sms, får huvudvärk och ångest. Försöker ge mig själv tid runt dessa kontaktstunder, yogar, mediterar, pratar med personen som står mig närmast. Men det är jobbigt. Och det känns som jag inte har så många runt om mig som ger mig kraft just nu, de flesta dränerar istället. Som idag, känner mig helt mörbultad efter en kväll med vänner varav några jag inte träffat på flera år. Men när en i sällskapet styr och bestämmer blir jag stressad, jag fick inte tid att umgås, prata med dem i lugn och ro. Istället blev det röjjigt och stökigt så jag valde att åka hem. I tid. På vägen grät jag lite för att jag inte orkar stå emot, säga till stå upp för mig själv.
tack för att du delar med dina tankar! / Erika
Imorse var jag tvungen att göra just det. Stå upp för mej själv. Men vi kom bara halvvägs. Jag kunde åtminstone markera att det här inte är ok men vi pratade aldrig vidare om någon lösning. En del av mej vill, en annan del avvaktar utan att jag förstår varför men det gör mej ledsen. Men mitt i alltihop känner jag av vinsterna. Och jag har dubbla känslor. Tänker på det du skriver och undrar om du inte gjorde just det, stod upp för dej själv genom att gå hem. Kanske är det ingen idé att säga något vissa gånger. Kanske vet vi att samtalet kommer att handla om fel saker. Sakfrågor, detaljer, tjafs om vem som gjorde vad och vem som sa si eller så. Sånt som egentligen är ointressant. För mej kommer gråten ofta när kraften saknas. Det lättar på trycket. Och du, tack för att du delar med dej.
Förbannade tangentbord! …FÖR att omgivningen ger mig det, ska det ju stå!
Ah, nu hänger jag med bättre :) Mobilversion suger ibland. Men vad händer om omgivningen talar om att det är ingen idé, att du är ful, att du inget kan? För det är väl inte alltid den ger dej känslan av att vara vacker och stark. Är nog ute efter självbekräftelse snarare än yttre bekräftelse.
Nja, man måste ju välja omgivning! Så gott det går. Är man i en nedbrytande omgivning måste man hitta ett sätt att hantera det. Tex se att även de ”perfekta” har svagheter och korkade drag. Eller helt enkelt dra sig undan. Fast jag vet ju hur svårt det är att bygga sig själv i vissa omgivningar. Fast omgivningar som får mig att känna mig dumåful vill jag inte vara i!
Jag gapskrattar åt introvert!! Jag tycker att det är något positivt att bli påverkad av omgivningen. Känna sig stark och vacker gör att omgivningen ger mig det! Jag bli nyfiken på det sista du beskriver, en omgivning du blir osäker och liten av, men som du ändå beundrar..? Hur kan det bli så?
Å så saknar jag dig!,
/T
Det ante mej :D
Du känner dej stark och vacker hänger jag med på men på vilket sätt ger omgivningen det? Hänger inte med riktigt, kan jag skylla på värmen?
Vet inte om beundran riktigt är rätt ord men det finns människor jag ibland tar som självklara. De är kompetenta, världsvana, smarta, snälla, allmänbildade eller vad de nu kan vara som jag tycker att de är. Och jag utgår då ifrån att jag inte har något att tillföra för egen del. Jag kväver egna idéer och uppfattningar, det jag känner är fel. När det då visar sej att även de har andra sidor blir jag snopen och tänker att jag skulle stått på mej. Vi behöver ses tror jag, vi har mycket att avhandla.