Där jag låter mej påverkas fast jag inte vill. Ända sedan yrseln (borde ha en sån tidräkning, fy och ey, före och efter yrseln) har jag intresserat mej för och utövat yoga i olika former. Jag har med all säkerhet varit en jobbig djävel som lockat fram andras röda män med horn. För ett par veckor sedan så la jag till Yogobe i mitt facebookflöde. Idag tog jag bort det. För om jag låter det vara kvar kommer jag inte att yoga en enda gång till resten av livet på pin kiv. Trots att jag förlorar på det. Trots att jag vet att ingen bryr sej. Trots att jag själv tycker att det är en osund reaktion. Men jag går igång på det. Plötsligt hatar jag kråkor, huvudståenden, delfiner, hundar och solhälsningar.
Hmm, jag visste att det var bra att jag skrev det innan jag drog från datorn, det klickade till lite i skallen nu. Det är nog för att det blir en tävling, jag tror inte det handlar om avundsjuka men det kanske jag ändå ska ta ett varv och loopa. Nä, snarare handlar det om det oäkta, att det känns som att det görs för att det ska göras. Att det blir för mycket. Att det blir för pretto. Att det blir uppmärksamhet och blåslampa på. Titta titta, jag kan göra en kråka, vad kråkan gör med mej är inte så viktigt, bara att ni vet att jag kan göra den ropar den barnsliga rösten i mej. Men bara för att den är barnslig ska jag inte avfärda den, då kan jag bli övermogen.
Och jag tänker på C, på hennes tankar om yoga och inser att jag är långtifrån färdigtänkt. Men det hänger ihop. Det finns ett mönster. Så här gör jag med andra saker. Som med svampplockning, golfande och sushiätande. Men så har jag ett mikrolöfte till mej själv. Efter varje underbar tankesession kommer en stund av handling.
Under ytan 
Kommentera