Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2014

Har haft med rätt många människor att göra på sistone, i utvecklande syfte. Tankarna tänks där vid sidan av men likt leksakerna i Tomteverkstaden så marscherar de på rad rätt ner i en säck och blir liggande. För jag har ingen tomte som delar ut dem. Dessutom ska de inte delas ut. De ska bara sorteras och tänkas klart. Tänkas samman. Men en av dem, som jag plockade upp denna eftermiddag när jag bestämde mej för att blogga en kortis innan jag släckte kontorslampan var det här med att vara unik. Vi hör det ofta, eller hur, du är unik, ditt unika bidrag, ingen är som du.

Kanske är det därför det ibland blir fel för oss. Vi tror att vi är ensamma. Att vi är de enda som är rädda för det här. Eller reagerar på det här sättet. Eller känner så här. För det är vad jag ofta möter. Människor som inte vågar säga vad de känner för det låter så naket och primitivt. Handlar det dessutom om känslor de har för och på jobbet blir det än värre för då blir det dessutom oproffsigt. Så där sitter vi, med alla känslor inlåsta men långt från osynliga. Och vad jag förstår, rätt ensamma med vad vi känner. Som om vår känsla och vårt beteendemönster skulle vara unika.

Och jag tänker att det kanske är därför vi inte fattar det där med unik. För vi kommer inte dit. Vi fastnar i det lika. Rädsloträsket som ligger mellan oss och det som skulle kunna vara vi gör att den där underbara känslan av att vara ok, till och med bra, faktiskt rent av underbar i all vår imperfektionism uteblir. Lite sorgligt.

 

Read Full Post »

Jag suckar och suckar och suckar. Utan att vara ledsen. Utan att vara orolig. Utan att jag har något konkret som trycker mej. Bara små saker här och där, men ingenting som kan förklara detta suckande, pustande och stönande. Det kommer omedvetet. Det går helt emot min intention. Jag som undersöker glädje för tillfället. Hoppade på en meditationsserie av Deepak och Oprah, jag var mycket skeptisk men tack C för att du lurade in mej dit. Det är en helt fantastisk upplevelse. En annan kompis som jag i min tur lockade dit sa häromdagen att hon längtar efter vad nästa dag ska innehålla och jag håller med. Den röda tråden är fantastisk. Och jag påminns om den jag var för ett antal år sen innan det drog lite snett igen. Men det finns så otroligt mycket jag är nöjd över. Och stolt. Jag gör verkligen och det påverkar mej positivt. Så varför sucka, pusta och stöna?

Pratade med W häromdagen om glädje. Att jag alltid vill ta in helheten. Att jag inte vill vara oäkta någonsin. Att jag inte gillar att spela och att det ytliga känns oviktigt. Det är inget fel i sej men det får konsekvenser som inte är positiva. Om någon ställer en fråga som, har du haft en fin sommar, hur är läget, är allt bra hemma, känns det bra att vara tillbaka från semestern, allt väl med familjen? Varför inte bara svara då som det känns precis prick nu. Inte hur det var igår, inte hur jag tror att det kommer att kännas imorgon utan bara svara ärligt på här och nu känslan. Jag har provat. Och jag får behålla mer glädje men jag får tampas med frågan, var du verkligen ärlig nu, är det inte så att det faktiskt finns lite sprickor här och där? Det är klart att det gör. Men ingen är väl interesserad av en lång djävla livsberättelse varenda gång de ställer en fråga som handlar om stunden just nu. Nej sommaren var inte bra, min pappa dog, jag blev osams med min mamma och syster, jag jobbade och slet praktiskt, jag hade yrselkänning, jag kände oro för än den ena och än den andra och det var hett som helvete.

Men jag hittade också ny kunskap. Jag lärde mej att springa. Jag lärde mej en massa om mej själv när jag tittade på tankarna som tänktes kring just det här med att springa. Jag njöt av hur många underbara livsgivande bad som helst. Vatten som jag älskar. Jag njöt av varma kvällar. Jag fick påminnas om kraften i att ha verkligt nära och gamla vänskaper. Jag lärde mej att hantera en skruvdragare. Jag tränade armmusklerna varenda dag med att bära brädor. Jag fick gå ut och käka fantastisk mat med fantastiska vänner. Jag läste en massa bra böcker. Jag njöt av min familj. Jag var inte osams en endaste dag med min man. Jag uppskattade honom och semesterdagarna vi fick ihop. Jag gladdes åt att få börja en utbildning. Jag såg en serie jag gillade på Viaplay. Jag använder tandsticka varje dag, herregud, det finns hur mycket guldkorn som helst.

Och när frågan kommer är första instinkten att snabbt gå igenom de båda vågskålarna. Det handlar inte om att skydda någon fasad. Det handlar om att vara äkta. Vad finns i de båda skålarna, vilken väger tyngst, är det ett genomsnitt jag ska svara på, vad är det äkta svaret på denna relativt enkla fråga jag fått? Och jag väljer det glada först men väger upp det med lite ur eländet. Sommaren har varit bra men min pappa dog ju så det blev mycket praktiskt. Det har varit fantastiskt med värmen men man måste ju vara nära vatten. Jo jag trivs på jobbet men jag är inte nöjd med just det här. Och trots att intentionen är att vara äkta står jag där med ett halvflin och funderar på vad jag håller på med. Varför kan jag inte bara svara som det känns just då? För att det inte är så frågan lyder? Hur mår du prick nu? För då hade det spontana svaret varit, rätt bra faktiskt. Och det är väldigt sällan det svaret inte hade varit just det svaret. Det är rätt bra. Och jag känner mej nöjd. Glad. Tillfreds. Rätt bra faktiskt nu när du frågar är en helt ok tillvaro för mej. Och kanske är det så att det är snittet av allt som händer. Det väger mestadels över i den goda skålen, många gånger för att jag tänker annorlunda om de mörka sakerna efter en stund. Jag gör om den till goda.

Kanske rent av finns lite Jante inblandat. Att stå där och säga att allt är bra, varenda gång. Nä, det finns tillfällen då frågan kommer på mej mitt i grottandet med det mörka och då svarar jag att det känns djävla dåligt just nu. Kanske är min övertygelse om att allt måste få finnas en bidragande orsak till att det skiter sej? Både svart och vitt, grått och blått, brunt, gult och grönt och rosa och rött. Glädje, sorg, hopplöshet och tillit, vänskap, ovänskap, hat och kärlek. Vi känner vad vi känner. Men vi har ett ansvar för vad vi gör med det vi spottar ur oss. Skriver jag så där lagom snusförnuftigt så det väcker nya saker att hantera. Men det hänger ihop. Istället för att njuta av min förmåga att vända saker till lärdomar och annat bra kompenserar jag den nytillkomna glädjen med lite suckar, stön och pustanden. För att jämna ut. Jante, rädsla, mönster. Kan vara allt och delar av det. Men alla de tankar som ramlar in nu gör hjärnan rörig. Så jag väljer att sluta. Jag väljer att se om en ny skrivlust infinner sej. Kanske tar jag det då, kanske blir det aldrig skrivet. Men jag har det rätt bra. Trots att jag suckar, pustar och stönar.

Får väl säga som barnen, jag suckar inte, jag andas bara lite långt. Och sen låter jag alla mina tankar flyga iväg till sina små moln på den blå himlen medan jag ler och känner solrosen i magen.

Read Full Post »

Det finns en grej som skaver i mej. Och det skavandet leder till skrivande. För skrivandet gör skavandet begripligt. Utan att jag ens behöver skriva. För orden ramlar ut innan fingrarna hinner reagera. Och allt blir synligt. Den spindelväv av tankar och känslor som finns inuti mej. Och när det blir synligt blir det begripligt. Och när det blir begripligt försvinner skavet.

Enkelt va?!

Read Full Post »

Vilken underbar dag det varit. Med några få yttepytte stänk av skit. Som hör livet till. Även om jag motsätter mej skit in i det längsta.

Väcktes med de finaste presenter jag någonsin fått. Växte flera mil som mamma och fru. Så mycket kärlek. Sen blev jag körd till stranden där jag fick sitta med en bra bok, vatten, frukt.

Jag fick andas sommar. Ta in alla dofter. Inte bara höra ljudet av vågor utan även kasta mej i dem. Svalkande. Underbara. Lyckoframkallande. Maken kom efter en stund och gjorde mej sällskap.

Avslutade med en middag på Mira Mar där många små libanesiska smårätter ledde till stor mättnad. Nu sitter jag ensam i huset och njuter av de sista födelsedagsresterna. Make ute på båtklubb, dotter på Grönan och sonen lanar hos kompis.

Som M skrev häromdagen på fb, ”Ni vet det där ögonblicket när allt känns perfekt och ingenting kan bli bättre – precis nu känner jag så.”, jag förstår precis vilket ögonblick hon pratar om.

Just nu upplever jag det.

Read Full Post »

Snart är det slut. På semestern. Men då tar något annat vid. Det är bra det med.

Read Full Post »

Läste ett gammalt inlägg, om att vara rustad inför hösten, det gick väl så där den gången.

Trots att jag var så bestämd.

Men jag gillade höstrustningen. Ska se till att dra på mej den igen. Det kan vara nu det händer :)

För inte visste jag att så mycket skulle komma emellan som jag inte kunde styra över. Död gånger två och lite
idiotledarskap på det. Toppat med lite andra vardagskriser.

Read Full Post »

Inköpslista

Det var längesedan jag hittade någon annans inköpslista. Och funderade på vems det var. Det här tror jag är en kvinna, gift med utflugna barn. 60-årsåldern kanske.

image

Read Full Post »

Det var de tre orden som kom. Mönster, sorg och maktstrukturer. Och hur de påverkar och påverkas av varandra. Om en grupp rubbas för att en medlem försvinner. Hur mönster plötsligt kan bli synliga. Innan nya maktstrukturer bildas och det som en gång var synligt återigen blir osynligt. Hur sorgen kommer hand i hand med frihetskänslan för att det är avsked på gång. Det nya vi vinner innebär nästan alltid ett avsked till det gamla. Det synliga togs om hand, det gjordes något med insikterna och allt är för alltid påverkat, tills nästa gång balansen rubbas. För det är ur det allra mest smärtsamma som det mest betydelsefulla utvinns. Det som verkligen kan påverka. Allt det andra är marginellt. Små upptäckter som snabbt glöms bort. Jag hade det men tappade det lika snabbt. Nu har jag ett ordentligt tag om något som alltid påverkat mej. Men jag känner också hur det gamla invanda drar, låt det vara, gå tillbaka, släpp taget, välj den gamla vägen. Men jag vill inte. Jag vill något annat. Jag är ointresserad av att diskutera sakfrågor, vill fokusera på slutresultat. Och jag vill ha ett annat denna gång. Och vill jag ha annorlunda behöver jag göra annorlunda. Hur svårt kan det vara? Detaljerna kommer emellan. Jag tror att det många gånger handlar om att värdera, att det ställer till det. Att prata i termer av rätt eller fel. Vem som sa vad, vem som gjorde vad, om det är rättvist eller ej. Och finns det något mer fel än att ställa sej frågan, känner jag rätt? Överdriver jag känslan? Är jag känslig? Varför förminska sej på det sättet? Jag känner det jag känner. Punkt. Att det ska vara så förbannat svårt att ta in och komma ihåg. Det kan vara överdrivet, det kan vara för känsligt, det kan vara massvis med saker men aldrig fel, det jag känner känner jag. Det jag gör med det jag känner kan bli fel, det håller jag med om. Visst hade det varit skönare att få känslan bekräftad?! Och jag har gått omkring och väntat på att andra ska göra det jobbet. Att någon annan ska säga det är ok. Som om det blir mer värt då än om jag gör det själv. Men om jag nu låter känsla vara känsla, lär av den utan att bli styrd av den. För det är nog det här som är krångligt. Jag behöver den för att förstå vad som är viktigt, men det finns ingen rät linje emellan. Det kan vara så att när jag äntligen förstår så tar jag ett beslut som jag aldrig skulle ha tagit i första känslan. Men så fort jag bekräftar den, att den finns, att det är ok att den finns, att jag förstår att den behöver finnas för att något händer i mej så händer något annat. Att vila på hanen. Utöva självkontroll. Det går så där ibland, men det går bättre och bättre. Mycket bättre. Och tankarna drar iväg till Palestina. Mitt arbete känns så litet. Dess konsekvenser blir så små. Vilket hänger ihop med andra tankar som är förödande för mej. För det är litet och samtidigt så stort. Det är ok att tänka på sitt eget känsloliv, dra paralleller utan hänsyn till proportionerna. För det börjar med mej. Jag kan inte börja någon annanstans. Och här skulle det kunna bli en lång utläggning som hänger ihop med den första problematiken. Mitt behov av att ursäkta mej. Att säga förlåt för att jag tar plats. Att känna själväckel för att jag låter och hörs. Och hur ska någon kunna bli tydlig om den aldrig får ha en åsikt. Och det handlar inte om att det är fel att ha egna tydliga åsikter, det handlar om att låta andra få ha det också. Även om de är helt skilda från mina. Och det är så enkelt ibland och otroligt svårt andra gånger. När det handlar om grundläggande värderingar som knappt går att skilja från det egna väsendet. Det som är så viktigt att själen dör om det inte får finnas. Och jag är alldeles vilsen, har glömt vad jag skulle skriva om, jag låter bara orden strömma ut i den takt de kommer så får jag se om jag kan klura ut vad som är vad sen. För kvar är alla tankar kring negativitet, fördömanden och dränerande sätt att leva. Kvar är alla tankar om polarisering. Om öppenhet. Om kärlek. Om att livet är kort och döden är döden. Kvar är tankar om rädslor, bergochdalbanor vs pariserhjul och alla metaforer som kan byggas av det. Kvar är resonemang kring vad som är stark och att den som upplevs stark många gånger bara biter ihop. Att den som blir älskad villkorslöst och får lära att den är rätt oavsett, den har lättare att sätta gränser. Och behovet av harmoni. Tankar om framtidsbygge. Kärlek till barnen, vad jag förmedlar och lär till dem och vad jag i själva verket vill förmedla och lära ut. Och mitt i allt det vilsna funkar det. Mitt i allt det ledsna finns stor glädje. Mitt i alla beslut, tankar, känslor finns livet. Det är där och jag tycker om det. Och mitt i alltihop så vet jag att det vill bli bra. Och vetskapen att jag aldrig blir klar lenar. Rent av tröstar. Det blir aldrig mer färdigt än nu. Det som är det är. Och orden ramlar ut som vågor. De börjar om. Det som redan sagts sägs igen men med lägre volym, lägre intensitet. Det som är självklart och rent av klyschigt men som behövs som mantran för mej. Det klingar av. Trots att inget är ändrat. Det lugnar bara ner sej. Och horisonten kan skymtas ännu en gång. Och jag skrattar lite för mej själv när jag trycker på publicera. Det blev inga stycken denna gång men det blev en rubrik.

Read Full Post »