Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 augusti, 2014

Läste ett gammalt inlägg, om att vara rustad inför hösten, det gick väl så där den gången.

Trots att jag var så bestämd.

Men jag gillade höstrustningen. Ska se till att dra på mej den igen. Det kan vara nu det händer :)

För inte visste jag att så mycket skulle komma emellan som jag inte kunde styra över. Död gånger två och lite
idiotledarskap på det. Toppat med lite andra vardagskriser.

Read Full Post »

Inköpslista

Det var längesedan jag hittade någon annans inköpslista. Och funderade på vems det var. Det här tror jag är en kvinna, gift med utflugna barn. 60-årsåldern kanske.

image

Read Full Post »

Det var de tre orden som kom. Mönster, sorg och maktstrukturer. Och hur de påverkar och påverkas av varandra. Om en grupp rubbas för att en medlem försvinner. Hur mönster plötsligt kan bli synliga. Innan nya maktstrukturer bildas och det som en gång var synligt återigen blir osynligt. Hur sorgen kommer hand i hand med frihetskänslan för att det är avsked på gång. Det nya vi vinner innebär nästan alltid ett avsked till det gamla. Det synliga togs om hand, det gjordes något med insikterna och allt är för alltid påverkat, tills nästa gång balansen rubbas. För det är ur det allra mest smärtsamma som det mest betydelsefulla utvinns. Det som verkligen kan påverka. Allt det andra är marginellt. Små upptäckter som snabbt glöms bort. Jag hade det men tappade det lika snabbt. Nu har jag ett ordentligt tag om något som alltid påverkat mej. Men jag känner också hur det gamla invanda drar, låt det vara, gå tillbaka, släpp taget, välj den gamla vägen. Men jag vill inte. Jag vill något annat. Jag är ointresserad av att diskutera sakfrågor, vill fokusera på slutresultat. Och jag vill ha ett annat denna gång. Och vill jag ha annorlunda behöver jag göra annorlunda. Hur svårt kan det vara? Detaljerna kommer emellan. Jag tror att det många gånger handlar om att värdera, att det ställer till det. Att prata i termer av rätt eller fel. Vem som sa vad, vem som gjorde vad, om det är rättvist eller ej. Och finns det något mer fel än att ställa sej frågan, känner jag rätt? Överdriver jag känslan? Är jag känslig? Varför förminska sej på det sättet? Jag känner det jag känner. Punkt. Att det ska vara så förbannat svårt att ta in och komma ihåg. Det kan vara överdrivet, det kan vara för känsligt, det kan vara massvis med saker men aldrig fel, det jag känner känner jag. Det jag gör med det jag känner kan bli fel, det håller jag med om. Visst hade det varit skönare att få känslan bekräftad?! Och jag har gått omkring och väntat på att andra ska göra det jobbet. Att någon annan ska säga det är ok. Som om det blir mer värt då än om jag gör det själv. Men om jag nu låter känsla vara känsla, lär av den utan att bli styrd av den. För det är nog det här som är krångligt. Jag behöver den för att förstå vad som är viktigt, men det finns ingen rät linje emellan. Det kan vara så att när jag äntligen förstår så tar jag ett beslut som jag aldrig skulle ha tagit i första känslan. Men så fort jag bekräftar den, att den finns, att det är ok att den finns, att jag förstår att den behöver finnas för att något händer i mej så händer något annat. Att vila på hanen. Utöva självkontroll. Det går så där ibland, men det går bättre och bättre. Mycket bättre. Och tankarna drar iväg till Palestina. Mitt arbete känns så litet. Dess konsekvenser blir så små. Vilket hänger ihop med andra tankar som är förödande för mej. För det är litet och samtidigt så stort. Det är ok att tänka på sitt eget känsloliv, dra paralleller utan hänsyn till proportionerna. För det börjar med mej. Jag kan inte börja någon annanstans. Och här skulle det kunna bli en lång utläggning som hänger ihop med den första problematiken. Mitt behov av att ursäkta mej. Att säga förlåt för att jag tar plats. Att känna själväckel för att jag låter och hörs. Och hur ska någon kunna bli tydlig om den aldrig får ha en åsikt. Och det handlar inte om att det är fel att ha egna tydliga åsikter, det handlar om att låta andra få ha det också. Även om de är helt skilda från mina. Och det är så enkelt ibland och otroligt svårt andra gånger. När det handlar om grundläggande värderingar som knappt går att skilja från det egna väsendet. Det som är så viktigt att själen dör om det inte får finnas. Och jag är alldeles vilsen, har glömt vad jag skulle skriva om, jag låter bara orden strömma ut i den takt de kommer så får jag se om jag kan klura ut vad som är vad sen. För kvar är alla tankar kring negativitet, fördömanden och dränerande sätt att leva. Kvar är alla tankar om polarisering. Om öppenhet. Om kärlek. Om att livet är kort och döden är döden. Kvar är tankar om rädslor, bergochdalbanor vs pariserhjul och alla metaforer som kan byggas av det. Kvar är resonemang kring vad som är stark och att den som upplevs stark många gånger bara biter ihop. Att den som blir älskad villkorslöst och får lära att den är rätt oavsett, den har lättare att sätta gränser. Och behovet av harmoni. Tankar om framtidsbygge. Kärlek till barnen, vad jag förmedlar och lär till dem och vad jag i själva verket vill förmedla och lära ut. Och mitt i allt det vilsna funkar det. Mitt i allt det ledsna finns stor glädje. Mitt i alla beslut, tankar, känslor finns livet. Det är där och jag tycker om det. Och mitt i alltihop så vet jag att det vill bli bra. Och vetskapen att jag aldrig blir klar lenar. Rent av tröstar. Det blir aldrig mer färdigt än nu. Det som är det är. Och orden ramlar ut som vågor. De börjar om. Det som redan sagts sägs igen men med lägre volym, lägre intensitet. Det som är självklart och rent av klyschigt men som behövs som mantran för mej. Det klingar av. Trots att inget är ändrat. Det lugnar bara ner sej. Och horisonten kan skymtas ännu en gång. Och jag skrattar lite för mej själv när jag trycker på publicera. Det blev inga stycken denna gång men det blev en rubrik.

Read Full Post »