Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 augusti, 2014

Jag suckar och suckar och suckar. Utan att vara ledsen. Utan att vara orolig. Utan att jag har något konkret som trycker mej. Bara små saker här och där, men ingenting som kan förklara detta suckande, pustande och stönande. Det kommer omedvetet. Det går helt emot min intention. Jag som undersöker glädje för tillfället. Hoppade på en meditationsserie av Deepak och Oprah, jag var mycket skeptisk men tack C för att du lurade in mej dit. Det är en helt fantastisk upplevelse. En annan kompis som jag i min tur lockade dit sa häromdagen att hon längtar efter vad nästa dag ska innehålla och jag håller med. Den röda tråden är fantastisk. Och jag påminns om den jag var för ett antal år sen innan det drog lite snett igen. Men det finns så otroligt mycket jag är nöjd över. Och stolt. Jag gör verkligen och det påverkar mej positivt. Så varför sucka, pusta och stöna?

Pratade med W häromdagen om glädje. Att jag alltid vill ta in helheten. Att jag inte vill vara oäkta någonsin. Att jag inte gillar att spela och att det ytliga känns oviktigt. Det är inget fel i sej men det får konsekvenser som inte är positiva. Om någon ställer en fråga som, har du haft en fin sommar, hur är läget, är allt bra hemma, känns det bra att vara tillbaka från semestern, allt väl med familjen? Varför inte bara svara då som det känns precis prick nu. Inte hur det var igår, inte hur jag tror att det kommer att kännas imorgon utan bara svara ärligt på här och nu känslan. Jag har provat. Och jag får behålla mer glädje men jag får tampas med frågan, var du verkligen ärlig nu, är det inte så att det faktiskt finns lite sprickor här och där? Det är klart att det gör. Men ingen är väl interesserad av en lång djävla livsberättelse varenda gång de ställer en fråga som handlar om stunden just nu. Nej sommaren var inte bra, min pappa dog, jag blev osams med min mamma och syster, jag jobbade och slet praktiskt, jag hade yrselkänning, jag kände oro för än den ena och än den andra och det var hett som helvete.

Men jag hittade också ny kunskap. Jag lärde mej att springa. Jag lärde mej en massa om mej själv när jag tittade på tankarna som tänktes kring just det här med att springa. Jag njöt av hur många underbara livsgivande bad som helst. Vatten som jag älskar. Jag njöt av varma kvällar. Jag fick påminnas om kraften i att ha verkligt nära och gamla vänskaper. Jag lärde mej att hantera en skruvdragare. Jag tränade armmusklerna varenda dag med att bära brädor. Jag fick gå ut och käka fantastisk mat med fantastiska vänner. Jag läste en massa bra böcker. Jag njöt av min familj. Jag var inte osams en endaste dag med min man. Jag uppskattade honom och semesterdagarna vi fick ihop. Jag gladdes åt att få börja en utbildning. Jag såg en serie jag gillade på Viaplay. Jag använder tandsticka varje dag, herregud, det finns hur mycket guldkorn som helst.

Och när frågan kommer är första instinkten att snabbt gå igenom de båda vågskålarna. Det handlar inte om att skydda någon fasad. Det handlar om att vara äkta. Vad finns i de båda skålarna, vilken väger tyngst, är det ett genomsnitt jag ska svara på, vad är det äkta svaret på denna relativt enkla fråga jag fått? Och jag väljer det glada först men väger upp det med lite ur eländet. Sommaren har varit bra men min pappa dog ju så det blev mycket praktiskt. Det har varit fantastiskt med värmen men man måste ju vara nära vatten. Jo jag trivs på jobbet men jag är inte nöjd med just det här. Och trots att intentionen är att vara äkta står jag där med ett halvflin och funderar på vad jag håller på med. Varför kan jag inte bara svara som det känns just då? För att det inte är så frågan lyder? Hur mår du prick nu? För då hade det spontana svaret varit, rätt bra faktiskt. Och det är väldigt sällan det svaret inte hade varit just det svaret. Det är rätt bra. Och jag känner mej nöjd. Glad. Tillfreds. Rätt bra faktiskt nu när du frågar är en helt ok tillvaro för mej. Och kanske är det så att det är snittet av allt som händer. Det väger mestadels över i den goda skålen, många gånger för att jag tänker annorlunda om de mörka sakerna efter en stund. Jag gör om den till goda.

Kanske rent av finns lite Jante inblandat. Att stå där och säga att allt är bra, varenda gång. Nä, det finns tillfällen då frågan kommer på mej mitt i grottandet med det mörka och då svarar jag att det känns djävla dåligt just nu. Kanske är min övertygelse om att allt måste få finnas en bidragande orsak till att det skiter sej? Både svart och vitt, grått och blått, brunt, gult och grönt och rosa och rött. Glädje, sorg, hopplöshet och tillit, vänskap, ovänskap, hat och kärlek. Vi känner vad vi känner. Men vi har ett ansvar för vad vi gör med det vi spottar ur oss. Skriver jag så där lagom snusförnuftigt så det väcker nya saker att hantera. Men det hänger ihop. Istället för att njuta av min förmåga att vända saker till lärdomar och annat bra kompenserar jag den nytillkomna glädjen med lite suckar, stön och pustanden. För att jämna ut. Jante, rädsla, mönster. Kan vara allt och delar av det. Men alla de tankar som ramlar in nu gör hjärnan rörig. Så jag väljer att sluta. Jag väljer att se om en ny skrivlust infinner sej. Kanske tar jag det då, kanske blir det aldrig skrivet. Men jag har det rätt bra. Trots att jag suckar, pustar och stönar.

Får väl säga som barnen, jag suckar inte, jag andas bara lite långt. Och sen låter jag alla mina tankar flyga iväg till sina små moln på den blå himlen medan jag ler och känner solrosen i magen.

Read Full Post »