Att vara människa och dessutom helt unik

Har haft med rätt många människor att göra på sistone, i utvecklande syfte. Tankarna tänks där vid sidan av men likt leksakerna i Tomteverkstaden så marscherar de på rad rätt ner i en säck och blir liggande. För jag har ingen tomte som delar ut dem. Dessutom ska de inte delas ut. De ska bara sorteras och tänkas klart. Tänkas samman. Men en av dem, som jag plockade upp denna eftermiddag när jag bestämde mej för att blogga en kortis innan jag släckte kontorslampan var det här med att vara unik. Vi hör det ofta, eller hur, du är unik, ditt unika bidrag, ingen är som du.

Kanske är det därför det ibland blir fel för oss. Vi tror att vi är ensamma. Att vi är de enda som är rädda för det här. Eller reagerar på det här sättet. Eller känner så här. För det är vad jag ofta möter. Människor som inte vågar säga vad de känner för det låter så naket och primitivt. Handlar det dessutom om känslor de har för och på jobbet blir det än värre för då blir det dessutom oproffsigt. Så där sitter vi, med alla känslor inlåsta men långt från osynliga. Och vad jag förstår, rätt ensamma med vad vi känner. Som om vår känsla och vårt beteendemönster skulle vara unika.

Och jag tänker att det kanske är därför vi inte fattar det där med unik. För vi kommer inte dit. Vi fastnar i det lika. Rädsloträsket som ligger mellan oss och det som skulle kunna vara vi gör att den där underbara känslan av att vara ok, till och med bra, faktiskt rent av underbar i all vår imperfektionism uteblir. Lite sorgligt.

 

Annons