Posted in Beslutsamma bokstäver, Längtansfulla bokstäver, Vardagsblänk on 15 september, 2014| 4 Comments »
Livet är nära.
Döden är nära.
Allt är nära.
Allt har puls.
Det finns tårar. Av sorg och av glädje.
Det finns närhet.
Det finns kärlek.
Det finns vänskap.
Det finns övning och träning och ändrade attityder.
Det finns vilja och vana. Starka och svaga. Bra och dålig.
Det finns glittrande sandkorn, vackra berg och tunga stenar.
Och vatten. Och vågor. Hålor och djup. Vattenfall och stup.
Det är nära nu.
Allt är nära.
Posted in Allmänna bokstäver, Bokstäver om mig själv on 13 september, 2014| 6 Comments »
Ibland blir tydliga grundläggande värderingar anledningen till att gränssättandet blir otydligare. Vilket i sej är märkligt, har alltid tänkt att det ska vara tvärtom. Hela grejen är på ytan ingenting men under ytan finns det hur mycket som helst att tänka och fundera på. För ett par år sedan startade jag en grupp på fb, SIGRO! Det var en grupp som kom till för att uppmuntra och inspirera till att göra sej av med saker som tar energi istället för att ge. Manifestet lyder:
Med jämna mellanrum ska något endera kastas, ges bort eller kreativt återvinnas på ett sätt som ger energi. Saker, kläder, möbler, föreställningar, gamla sanningar, illusioner, myter, dåliga vanor, fördomar, hjulspår, traditioner vi inte gillar, taskig löneförhandlingsteknik, elaka tankar. Kan vara vad som helst som inte tillför utan suger energi.
Dags att rensa!
Innan fb gjorde om sitt gränssnitt, eller vad det nu kallas, funkade grupper på ett annat sätt och efter bytet var jag tvungen att godkänna medlemmar, de kunde inte bara lägga till sej som medlemmar i den öppna gruppen. Jag minns att jag kollade om det gick att ändra på men saker kom emellan innan jag hann hitta lösningen. Så under åren har det hänt att människor har velat vara med i gruppen och jag har lagt till dem. Jag har bara tryckt på knappen godkänn utan att fundera. Det är en öppen grupp och alla är välkomna. Så häromdagen ville en man från Turkiet vara med. Jag klickade på godkänn som vanligt för att sedan mötas av ett litet kollage av bilder på honom själv, lite fallskärmar och annat. Han hade skrivit på turkiska och med hjälp av google translate kunde jag förstå de första meningarna som hej kompisar, jag kan inte språket eller något liknande. Jag lät det vara. Han måste ju få säga hej. I morse hade han lagt ut ytterligare ett kollage med en kaffekopp och lite annat med meddelandet good morning, kisses for you. Och jag kände att det är liksom fel plats, han har hamnat fel. Så jag skrev en text om vad gruppen handlade om och att jag tyckte att han gjort just det, hamnat fel. Funderade på vad som var bästa sättet att göra och det är nu jag förstår att det kan framstå som att jag skapar problem i onödan. Herregud, det är väl bara att ta bort den turkiska gubben med kaffekopparna.
Men jag kunde inte ta bort honom. istället skrev jag vad gruppen var till för, att det kändes som att han hamnat fel. För att ge honom en chans att göra rätt, för gruppen rätt då menar jag. Att han inte skulle få vara med var som att säga att han var fel för att han gjorde fel. Även om jag någonstans känner hur naiv jag är så kände jag att det var fel att ta bort honom. Dotter med pojkvän resonerade som jag, sonen resonerade som kompisen, ta bara bort han, klart han har hamnat fel, det är ju en grupp som har ett syfte.
Då händer det mest spännande av alla. Människan som tidigare fått dåligt samvete för allt, ibland så har hon knappt vågat andas för att inte ta syre för någon annan. Hon går bara rakt in och plockar bort honom. Och jag tror att gränserna för henne egentligen varit supertydliga, hon har bara inte vågat stå för dem. Hon vet precis vad som är rätt och fel för henne och hur hon tycker att det ska vara och nu börjar hon stå upp för sej själv och gränserna blir tydliga även för omgivning vilket är oerhört positiv. Och jag känner att mina är hur otydliga som helst. Gråzonen är enorm. Och först tänkte jag att det var något negativt, något jag behövde göra mej av med eller rätta till. Men sen började jag känna att nej, det är nog snarare priset av två grundläggande värderingar, kanske tre nu när jag tänker efter ordentligt. Och vi får alla betala priset för dem, bara på olika sätt. Så det kanske inte är så märkligt i alla fall.
Dessutom har jag på vägen fattat att det inte alls var fel på inställningarna utan alla har, precis som jag, fått möjligheten att godkänna eller ignorera, jag var bara först med att göra det.
Posted in Beslutsamma bokstäver, Bokstäver om mig själv, Glada bokstäver on 12 september, 2014| Leave a Comment »
Jag vet att det är bra.
Jag vet att det rent av gör underverk.
Jag vet att det är den enda vägen att gå.
Jag vet vad som händer efteråt.
Jag vet vad regelbundenheten gör.
Jag vet vad det innebär för livet totalt.
Jag vet att det gör mej glad, stolt och full av energi.
Och idag gjorde jag, trots att rösten fanns. Rösten som egentligen inte är ord utan snarare en känsla upptäckte jag idag när jag lekte lite med motståndet. Men skulle jag översätta känslan skulle den nog bilda meningar som:
Äsch skit i det, du har ju annat du måste göra.
Är det inte lite löjligt ändå att meditera?
Och än löjligare om det handlar om en kula i magen?
Du kan ju alltid göra det sen när du har gjort det andra.
Det passar inte just nu, dessutom kan du inte slappna av så där bara rakt av.
Men jag slappnade av. Jag flyttade kulan till huvudet flera gånger, men det är inte där den ska visualiseras. Det är i mage. Och jag vet varför. Det kom tankar emellan som jag lät flyga iväg. Jag tjuvkikade en gång för det kändes som om någon tittade in på mej genom fönstret. Jag kliade mej på armen en gång. Och jag log. Åt min egen tillåtelse. Jag ler nu. Åt min egen löjlighet. Jag ler åt orden som känns fåniga. Jag vet varför jag ler.
För att jag gjorde det. För att jag var stark i de svåra stunderna. För att jag höll i trots att jag prövades. Och jag ler, för att jag påbörjade ett försvarstal som skulle göra det jag skrivit mer legitimt men suddade ut det och skrev det här i stället.
Jag satt där. Jag blundade. Jag testade. Jag lät en tår eller två trilla. Jag lät Helena och pappa få passera när de knackade på. Jag rullade ihop min oro för valet och sd till en svart boll och spottade ut den. Och kvar blev en liten vit kula som kommer att växa sej större.
Posted in Förväntansfulla bokstäver, Glada bokstäver on 10 september, 2014| 4 Comments »
En hemlig liten sprallig kula i magen. Och där insåg jag hur det kan tolkas. Men jag är inte gravid. Men samtidigt är liknelsen inte så dum, jag är havande av min nya framtid. Den jag skapar på ett helt annat sätt, ett medvetet sätt. Så jag och kulan ska tillbringa tid tillsammans, varenda morgon i 10 minuter. Jag tror att det kommer att hjälpa mej när jag ska öppna alla mentala väskor jag bär runt på, kolla vad som finns i dem, fundera på vad jag vill kasta ut eller behålla. Kanske gör jag mej av med väskan rent av. Det kan även vara så att jag bär runt på andras väskor. Jag gör så ibland. Bär andras bagage. För jag är så van att bära. En väska mer eller mindre, det gör varken från eller till.
Men nu vill jag resa lätt framöver. Jag och kulan. Det blir finemang.
Under ytan 