Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 september, 2014

Jag vet att det är bra.
Jag vet att det rent av gör underverk.
Jag vet att det är den enda vägen att gå.
Jag vet vad som händer efteråt.
Jag vet vad regelbundenheten gör.
Jag vet vad det innebär för livet totalt.
Jag vet att det gör mej glad, stolt och full av energi.

Och idag gjorde jag, trots att rösten fanns. Rösten som egentligen inte är ord utan snarare en känsla upptäckte jag idag när jag lekte lite med motståndet. Men skulle jag översätta känslan skulle den nog bilda meningar som:
Äsch skit i det, du har ju annat du måste göra.
Är det inte lite löjligt ändå att meditera?
Och än löjligare om det handlar om en kula i magen?
Du kan ju alltid göra det sen när du har gjort det andra.
Det passar inte just nu, dessutom kan du inte slappna av så där bara rakt av.

Men jag slappnade av. Jag flyttade kulan till huvudet flera gånger, men det är inte där den ska visualiseras. Det är i mage. Och jag vet varför. Det kom tankar emellan som jag lät flyga iväg. Jag tjuvkikade en gång för det kändes som om någon tittade in på mej genom fönstret. Jag kliade mej på armen en gång. Och jag log. Åt min egen tillåtelse. Jag ler nu. Åt min egen löjlighet. Jag ler åt orden som känns fåniga. Jag vet varför jag ler.

För att jag gjorde det. För att jag var stark i de svåra stunderna. För att jag höll i trots att jag prövades. Och jag ler, för att jag påbörjade ett försvarstal som skulle göra det jag skrivit mer legitimt men suddade ut det och skrev det här i stället.

Jag satt där. Jag blundade. Jag testade. Jag lät en tår eller två trilla. Jag lät Helena och pappa få passera när de knackade på. Jag rullade ihop min oro för valet och sd till en svart boll och spottade ut den. Och kvar blev en liten vit kula som kommer att växa sej större.

Read Full Post »