Ibland blir tydliga grundläggande värderingar anledningen till att gränssättandet blir otydligare. Vilket i sej är märkligt, har alltid tänkt att det ska vara tvärtom. Hela grejen är på ytan ingenting men under ytan finns det hur mycket som helst att tänka och fundera på. För ett par år sedan startade jag en grupp på fb, SIGRO! Det var en grupp som kom till för att uppmuntra och inspirera till att göra sej av med saker som tar energi istället för att ge. Manifestet lyder:
Med jämna mellanrum ska något endera kastas, ges bort eller kreativt återvinnas på ett sätt som ger energi. Saker, kläder, möbler, föreställningar, gamla sanningar, illusioner, myter, dåliga vanor, fördomar, hjulspår, traditioner vi inte gillar, taskig löneförhandlingsteknik, elaka tankar. Kan vara vad som helst som inte tillför utan suger energi.
Dags att rensa!
Innan fb gjorde om sitt gränssnitt, eller vad det nu kallas, funkade grupper på ett annat sätt och efter bytet var jag tvungen att godkänna medlemmar, de kunde inte bara lägga till sej som medlemmar i den öppna gruppen. Jag minns att jag kollade om det gick att ändra på men saker kom emellan innan jag hann hitta lösningen. Så under åren har det hänt att människor har velat vara med i gruppen och jag har lagt till dem. Jag har bara tryckt på knappen godkänn utan att fundera. Det är en öppen grupp och alla är välkomna. Så häromdagen ville en man från Turkiet vara med. Jag klickade på godkänn som vanligt för att sedan mötas av ett litet kollage av bilder på honom själv, lite fallskärmar och annat. Han hade skrivit på turkiska och med hjälp av google translate kunde jag förstå de första meningarna som hej kompisar, jag kan inte språket eller något liknande. Jag lät det vara. Han måste ju få säga hej. I morse hade han lagt ut ytterligare ett kollage med en kaffekopp och lite annat med meddelandet good morning, kisses for you. Och jag kände att det är liksom fel plats, han har hamnat fel. Så jag skrev en text om vad gruppen handlade om och att jag tyckte att han gjort just det, hamnat fel. Funderade på vad som var bästa sättet att göra och det är nu jag förstår att det kan framstå som att jag skapar problem i onödan. Herregud, det är väl bara att ta bort den turkiska gubben med kaffekopparna.
Men jag kunde inte ta bort honom. istället skrev jag vad gruppen var till för, att det kändes som att han hamnat fel. För att ge honom en chans att göra rätt, för gruppen rätt då menar jag. Att han inte skulle få vara med var som att säga att han var fel för att han gjorde fel. Även om jag någonstans känner hur naiv jag är så kände jag att det var fel att ta bort honom. Dotter med pojkvän resonerade som jag, sonen resonerade som kompisen, ta bara bort han, klart han har hamnat fel, det är ju en grupp som har ett syfte.
Då händer det mest spännande av alla. Människan som tidigare fått dåligt samvete för allt, ibland så har hon knappt vågat andas för att inte ta syre för någon annan. Hon går bara rakt in och plockar bort honom. Och jag tror att gränserna för henne egentligen varit supertydliga, hon har bara inte vågat stå för dem. Hon vet precis vad som är rätt och fel för henne och hur hon tycker att det ska vara och nu börjar hon stå upp för sej själv och gränserna blir tydliga även för omgivning vilket är oerhört positiv. Och jag känner att mina är hur otydliga som helst. Gråzonen är enorm. Och först tänkte jag att det var något negativt, något jag behövde göra mej av med eller rätta till. Men sen började jag känna att nej, det är nog snarare priset av två grundläggande värderingar, kanske tre nu när jag tänker efter ordentligt. Och vi får alla betala priset för dem, bara på olika sätt. Så det kanske inte är så märkligt i alla fall.
Dessutom har jag på vägen fattat att det inte alls var fel på inställningarna utan alla har, precis som jag, fått möjligheten att godkänna eller ignorera, jag var bara först med att göra det.
Under ytan 