Jag gick upp tidigt. Hade ett kunduppdrag som jag ville vara i god tid till. Jag gillar att vara i lokalen tidigt. Göra iordning allting i lugn och ro. Gå igenom dagens agenda. Lugnt och stilla checka att allt är på plats. En sak i taget. Lugnt och metodiskt. Lite kaffe. Min stund. Sen, när alla börjar anlända kan jag vara helt här och nu. Bara gå in i känslan och jobbet. Precis så hade jag tänkt mej även denna morgon. Åkte hemifrån en och en halv timma innan jag ville vara där. Då skulle jag ha en timma på mej för mej själv.
Erbjöd dotter att åka med. Trevligt. Kan inte bättre bli. Tills kön började. Och aldrig tog slut. Utan istället fastnade. I en tunnel. I över en timma. Med den blinkande symbolen Please Refuel! Nere på 5 mil kvar. Hur lång tid är en mil när du är fast i en kö i en tunnel? Började dividera med mej själv. Om jag stänger av bilen och sparar diesel på det sättet, går det då åt mer diesel om jag hela tiden måste starta och köra fram ett par meter? Första kvarten försökte jag bara njuta, av den goda marginalen, av sällskapet. Sakta kröp gråten sej på. För helvete, rulla framåt. Jag får panik. Som tur var hade jag SMS-kontakt med en av dem som skulle vara där. Tiden gick. Ambulans körde förbi. Efter en stund kom även en röd bil som det stod Kärlkirurgi på. Jag tänkte att jag är i alla fall inte i den bilen. Ingenting kan vara värre än det. Det är ingen av mina anhöriga som sitter i den bilen heller. Min dag börjar mindre bra, men det gäller att ha distans.
Gråt inte mamma säger dottern. Det fuckar bara upp mascaran. Det är inte värt det. Men jag funderar. Drar det ner cortisolnivån? Kan det vara värt det? Äntligen rör det på sej. Släpper av dotter. Anländer 45 minuter för sent. De har varit flexibla. Ingen är sur. De har bara stuvat om i agendan. De tar det bra.
Kollar in i lokalen. Fel sittning. Det är biosittning men ska vara 7 gruppbord. Får tag i personal. Fixar iordning lokalen med hjälp under tiden de fikar. Det flyter på. Vi fixar det. Men jag kommer aldrig riktigt ikapp. Det är ingen dålig dag. Samtalen är engagerade. Allting som skulle göras blir gjort. Om än lite senare. Men jag kommer inte riktigt ikapp. Det är lärdom. Jag vet. Men det gör ont. Det skaver och irriterar. Jag ville så mycket mer.
När jag skulle hem behövde jag hitta en bensinmack. Inte helt enkelt när jag inte känner till stan. Hamnar norr om stan. Skiter i vilket, bara inte ut på motorvägen söderut och fastna i kö för att få soppatorsk. Tankar. Äter en grillad med bröd. Tänker att det får ta den tid det tar. Ingen tid att passa. Ringer hem. Blir påmind om att bilen behövs där hemma. Om mindre än en timma. Cortisolpåslag igen. Känner mej bortskämd. Att mina bekymmer är små. Ändå vill jag bara gråta.
Ramlar in hemma. Rakt i dotterns famn. I soffan. Underbart. Det blir en tidig kväll. Imorgon ska jag vara ikapp.
Under ytan 