Saker kom emellan. Saker ligger kvar men jag kliver över. På vilje. Jag tar fortfarande steg och då kommer syret som får mitt blod att bubbla och fräsa.
Jag är rädd. Skiträdd. Och det får mej att känna mej levande. Jag behöver göra upp med min trygghetsnarkoman mellan varven. Inte bortse från honom, ja det är en han, det är inte Astrid. Jag undrar vad han heter. Men han finns. Och han är bra. Inte alltid. Men ibland. För han hjälper mej. Och när han vet att jag gör av rätt anledning släpper han taget. Så jag vill inte slänga bort honom. Jag vill bara inte få för mycket.
För med tryggheten kommer syrebristen. Det är som att långsamt långsamt, nästan osynligt, dö en bit i taget. Inte dö som på riktigt dö. Inte heller som att bli avstängd. Jo kanske. Avstängd från det som är mitt rätta jag. Påminns om renheten. Glädjen. De goda intentionerna. Viljan. Det där som är bortom mej och ändå så in i bängen jag.
Under ytan 