Flera sorters springande

Det känns riktigt högtidligt. Sitter återigen vid köksbordet med en nyvunnen känsla av koll på läget. Har precis värmt en kopp soyachoklad, adventsljusen skiner. All bokföring på firman är klar. Jag har koll på kurslitteraturen till kommande coachutbildning. Jag har bokat in dagar i kalendern inte bara för den utan även för det som blir mina företagsdagar. Det som saknas är några julklappar men de finns nedskrivna på en lista och planeras att inhandlas idag. Jag har en riktigt bra chef som verkligen lyfter min tillvaro, en bortglömd känsla. Lustigt hur jag kan ha det på ett sätt, sedan få det på ett annat och efter något år vänja mej vid det nya sämre sättet och rent av glömma bort det andra bra och till och med skapa destruktiva tankar kring min egen förmåga snarare än betrakta omständigheterna så som de är. Bara att skriva det gjorde hjärtat lite mjukare i kanten och luften lättare att andas.

Jag insåg för några dagar sedan att ingenting är viktigare än att låta alla delar av mej själv hinna ikapp, kanske för tusende gången. Dah, undrar om jag får nobelpris för det. Jag vet ju allt det där, att jag blir ledsen när själen sticker åt ett håll, hjärnan åt ett annat, hjärtat åt ett tredje medan benen roar sej på ett fjärde håll och armar leker döda i ett femte hörn. Inget nytt under solen. Jag tränar på att hålla i det över tid. Det där med att låta saker vara ikapp. Inte låta det gå så långt att jag hinner bli vilsen innan jag plockar ihop delarna. Den här gången blev jag nog till och med mer än vilsen och det är det jag lever med sviterna av. Det är det som får mej att längta extra mycket till jul. Det är det som får mej att älska Åhléns reklam: Ju mer vi jagar julen, desto längre ifrån oss kommer den, julen handlar om att göra så lite som möjligt så länge som möjligt.

Under tiden jag gör så lite som möjligt så länge som möjligt ska jag ta mej en ordentlig funderare på vad det är jag verkligen vill ha för jobb i firman och vad det är jag verkligen tycker är kul att göra. Jag ska också skriva ner vad det är jag vill ha ut av kommande utbildning så jag får ut så mycket som möjligt av den. Sen ska jag läsa vidare i en bok jag påbörjat, den påminner mej om det jag vill ha mer av. Värme, glädje, hopp, upptäckarlust, nyfikenhet, lusten att lära, tjusningen jag känner över kunskap. Den påminner mej också om att inte ta för givet att alla står på samma fläck som jag när de börjar. Ibland kan jag nästan tvinna mej ut och in för att skapa nytta och insett efteråt att det hade räckt och till och med varit bättre med bara de första 10 procenten. Det är inte gammal skåpmat eller självklarheter för alla. Sen ska jag snöra på mej träningsdojor och springa några mil under helgerna, det gör mej stolt att skriva. Jag kan springa. Och jag springer. Men det är inte den sortens springande som gör att jag tappar delar av mej själv. Det är en helt annan sorts springande.

Annons