Icke klädsam svacka

Idag drabbades jag av en icke klädsam svacka. Det är på ett sätt förstås härligt att konstatera att jag inte kommer undan men samtidigt tar det emot att ta in det jag ser och hör. Rösten får ett speciellt tonfall. Offret visar upp sitt fula tryne. Det är helt enkelt inte klädsamt. Eller roligt för den delen. Finns ingen som helst belöning i det. Att komma ur den ger dock mersmak. Då ramlar allt på plats igen. Inklusive leendet som börjat pryda min mungipa större delen av dagarna.

Nu dags för pool och toppluva.

Annons

Read Full Post »

En enda lång klagovisa i dur

Ryggen värker, det finns en pöl av smärta mellan mina skulderblad. Något har hänt. Något som kroppen inte tyckte om. Kanske bara något nytt som kroppen inte var van. Den låste sig. Och musklerna släpper inte taget. Jag har svårt att andas för pölen rinner igenom på framsidan. Bröstben och ryggrad växer ihop, viskar, lurar hjärnan att sända ut en armé av grå, småbultande, handlingsförlamande soldater ut i mina armar. Och smärta tröttar. Jag hade glömt hur mycket.

Utanför i mörkret hörs en helikopter. Vad nu det har med saken att göra, bara en notering. Inne i köket smattrar dotterns fingrar. Äntligen skriver hon igen. Flera dagar har gått, då uppsats hetsat och skapat ångest. Jag har försökt att hjälpa men det går trögt. Men jag har lärt mig fantastiskt mycket intressant. Inte bara om poesi utan om en massa annat. Och det är spännande att läsa historia som vuxen. Och det slår mig, i takt med att vi kommit närmre varandra så har avståndet ökat. I takt med att teknologin har underlättat har vi fått det svårare. I takt med att allt går snabbare dränks vi i kortisol. Och allt fokus på frihet, individ och val har kostat i generositet, empati och solidaritet. Det är som att vi blivit olyckligt kära i oss själva och glömt det som finns runtomkring.

Fast det är inte sant. Det växer fram något annat. Små tecken överallt även om det svarta onda breder ut sig. Men det breder ut sig över ytan, det andra kommer spirande underifrån och kommer att ta sig förbi marktäckaren som ger noll syre på sikt. Kärlek vinner över hat. Okunskap blir till kunskap. Generositet slår ut girighet.

För egen del tränar jag på en ny livsstil, den icke dömande. Den icke jämförande. Kommande vecka ska bli medvetandets vecka. Då jag med versaler ska skriva DÖMANDE och JÄMFÖRANDE i marginalen. Oavsett om marginalen är av papper eller tanke. Veckan därpå ska bli fokusskiftande. Eftersom jag inte ska döma att jag dömer får jag istället konstatera att jag dömt och sedan hitta nya perspektiv för att kompensera det jag dömt ut. Jag ska träna på att hitta det som är bra. Skapa nya stigar i hjärnan. Skippa de redan upptrampade. Och jag ska vara snäll. Mot mig själv och mot andra. Så snäll att alla muskler slappnar av och låter mig få hela min kropp tillbaka. Så att jag kan andas som vanligt igen.

Jag blir full i skratt åt min egen underlighet. Jag har lämnat köket, utslängd av uppsatsskrivande dotter. Jag ligger här i sovrummet bredvid en man med hörlurar. Jag ligger här och känner efter. Hur det är precis nu. Utan att döma. Utan att jämföra. Och mitt i smärtan finns något annat. Något som egentligen inte är. Eller kanske bara är. Jag vet inte. Hittar inte riktigt orden. Alltför mycket fokus på det ena gör att det andra blir otränat. Orkar inte längre tänka lika mycket. Tankarna rör sig långsammare. Uteblir helt ibland. Nytt för mig. Orkar inte riktigt känna heller. Bara konstatera att jag har känslan. Men tänker jag inte känslan då? Hur kan den annars finnas?

Nu börjar jag känna igen mig.

 

Read Full Post »

Tisdag, en perfekt dag att krama vilsenhet på

Vetenskapen har inte monopol på sanningen, lika lite som religion har monopol på andlighet. Vet att det är så att den som söker till sist finner.

Men bara det den söker.

Och att det är just det som skapar vilsenheten. Plötsligt och intensivt omfamnar jag den. Vilsenheten.

Read Full Post »

Tårar jag inte förstår

Kanske är det så att ledsenheten följer med utrensningen som pågår. Kanske blir det ledset även när det är skit som lämnar. Sorg över det som varit eller aldrig blev är också en sorg om än av onödig sort. Men vad är nödvändig sorg? Vet inte ens om det är sorg. Jag tycker inte heller att det är viktigt att ge känslan rätt namn. Det jag vet är att jag inte vill ha den och att det är kanske just därför den inte släpper taget om mig.

Det luktar vår ute. Och med våren kom en längtan. En längtan efter min plats. Där jag kan göra nytta på just mitt sätt i lugn och ro. Kände mig glad och nöjd igår över att jag lyckades vara besviken på en leverans utan att göra något väsen av besvikelsen. Den bara var. Jag gick inte under. Det var inte bra men det kändes ok. Och jag insåg att jag också längtar efter att vara riktigt djävla bra på något. Professionell. Proffs. Jag har varit bättre och snabbare på många saker hittills i mitt liv. Men allting är relativt och allt är förgängligt. Och jag är trött på jämförelser och onödiga värderingar.

Jag vill vara

Jag vill göra

Punkt.

Read Full Post »

Vad är hönan och vad är ägget?

Spelar egentligen ingen roll, för jag vet att lösningen är densamma oavsett. Att släppa in glädje, kärlek, tacksamhet, förståelse, empati och förlåtelse in i hjärtat. Att tänka negativa tankar om andra slutar med negativa tankar om mig själv. Att tänka lumpet om mig själv gör att jag ser min omvärld med lumpna ögon. Det leder aldrig till något gott.

Ibland hemfaller jag åt övertygelsen att jag bara behöver utlopp för vrede och annat. Att det är positivt att kunna uttrycka vrede. Då slipper jag bitterhet. Jag håller hårt i övertygelsen. Ända tills jag ledset börjar titta mig omkring och bli påmind om att nu åkte du minsann dit.

Men då, när jag står och håller i den med allt vad jag förmår, då tror jag att motsatsen är att bli ett lallo. Som om det vore något negativt att gå omkring med ett leende på läpparna, alltid glad, alltid ett förlåt tillhands, alltid se elände och motgångar som gåvor, alltid förstå bakgrunden till varför människor gör onda saker.

Leende lallot, utopin som gränslöst flyter omkring utan konturer och form.

Som om vrede vore det bästa, som om rättvisa råder, som om allt går att värdera i svart eller vitt. Det är då offret tar form. Den som behöver andra för att rättfärdiga sin känsla. Jag vill inte vara ett offer för omständigheter och det ena utesluter inte det andra. Det är betydligt modigare att gränssätta utan vrede. Med vrede i kroppen byts rädsla ut mot ilska och det finns ingen återvändo. Att sätta gränser med ett leende är coolare. Att tillåta mig att känna utan att agera på känslan är mer lärande. Att ha koll på vad som är jag och vad som är du, slippa krama ur svampen varje kväll, vara helt och hållet i mig själv. Se mig själv som en del av allt men ändå ett separat system där jag har koll på spakarna. Vad vill jag egentligen ha sagt?

Såg en film igår, av Michael Moorse. Farenheit 9/11. Jag glömmer ibland att världen bara består av människor. Jag glömmer att även de med hiskelig makt är puckon och det enda som skiljer är vidden och bredden på konsekvenser. Det fina i kråksången är att den egna betydelsen växer. Att vi alla kan påverka. Och det tar mig bort från offret. Lallot blir till något annat.

Jag undrar just vad alla dessa bokstäver egentligen handlar om, kanske bara ett desperat försök att nå in till mig själv. Jag tror jag lyckades innan jag började skriva, annars hade jag nog aldrig skrivit.

Read Full Post »