Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 8 februari, 2015

Spelar egentligen ingen roll, för jag vet att lösningen är densamma oavsett. Att släppa in glädje, kärlek, tacksamhet, förståelse, empati och förlåtelse in i hjärtat. Att tänka negativa tankar om andra slutar med negativa tankar om mig själv. Att tänka lumpet om mig själv gör att jag ser min omvärld med lumpna ögon. Det leder aldrig till något gott.

Ibland hemfaller jag åt övertygelsen att jag bara behöver utlopp för vrede och annat. Att det är positivt att kunna uttrycka vrede. Då slipper jag bitterhet. Jag håller hårt i övertygelsen. Ända tills jag ledset börjar titta mig omkring och bli påmind om att nu åkte du minsann dit.

Men då, när jag står och håller i den med allt vad jag förmår, då tror jag att motsatsen är att bli ett lallo. Som om det vore något negativt att gå omkring med ett leende på läpparna, alltid glad, alltid ett förlåt tillhands, alltid se elände och motgångar som gåvor, alltid förstå bakgrunden till varför människor gör onda saker.

Leende lallot, utopin som gränslöst flyter omkring utan konturer och form.

Som om vrede vore det bästa, som om rättvisa råder, som om allt går att värdera i svart eller vitt. Det är då offret tar form. Den som behöver andra för att rättfärdiga sin känsla. Jag vill inte vara ett offer för omständigheter och det ena utesluter inte det andra. Det är betydligt modigare att gränssätta utan vrede. Med vrede i kroppen byts rädsla ut mot ilska och det finns ingen återvändo. Att sätta gränser med ett leende är coolare. Att tillåta mig att känna utan att agera på känslan är mer lärande. Att ha koll på vad som är jag och vad som är du, slippa krama ur svampen varje kväll, vara helt och hållet i mig själv. Se mig själv som en del av allt men ändå ett separat system där jag har koll på spakarna. Vad vill jag egentligen ha sagt?

Såg en film igår, av Michael Moorse. Farenheit 9/11. Jag glömmer ibland att världen bara består av människor. Jag glömmer att även de med hiskelig makt är puckon och det enda som skiljer är vidden och bredden på konsekvenser. Det fina i kråksången är att den egna betydelsen växer. Att vi alla kan påverka. Och det tar mig bort från offret. Lallot blir till något annat.

Jag undrar just vad alla dessa bokstäver egentligen handlar om, kanske bara ett desperat försök att nå in till mig själv. Jag tror jag lyckades innan jag började skriva, annars hade jag nog aldrig skrivit.

Read Full Post »