Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2015

Ledtrådar

Går just nu en utbildning som jag var väldigt emot att gå. Och så visar det sig att den kommer med otroligt värdefulla pusselbitar redan första dagen. Plötsligt förstår jag mitt inre krig på ett helt annat sätt. Jag upptäcker underliggande behov jag inte förstått eller ens haft en aning om. Det bådar gott. Och jag känner glädje.

Annars är jag som vanligt rätt vilsen, åker lite berg-och-dalbana, väljer en hel del fel fortfarande men väljer också en hel del rätt. Tröstar mig med att det kan vara dropparna som kinakvinnan ger mig som får hjärnan att framstå som både trött och tankspridd. För stressnivån har gått ner. Det är lugnare i kroppen. Ja faktiskt. Nu när jag verkligen känner efter i varje vrå.

Gottar mig fortfarande åt mitt fredagsflow, det kändes för djävla skönt och påminde mig om vad det är jag vill åt och söker.

Read Full Post »

Poopp!

Kanske var det lika bra. Att inlägget försvann. Det sa bara poopp så var det borta.

Read Full Post »

Långfredag.Längesedan jag satt vid denna tomma vita yta och bara skrev. Ingen censur, ingen röd tråd, ingenting mellan mig och ytan. Bara ett virrvarr. Och ett axplock. Av alla de tankar som guppar omkring där uppe. Apropå att guppa, httade ett uttryck som jag tyckte om inne hos Gungfly. Alltså vad ska jag säga, jag ogillar att göra det men jag tyckte om beskrivningen av företeelsen.

Att simma omkring i oceaner av mög.

Och jag blev så otroligt full i skratt där jag såg mig guppa omkring i möget. Ögonbrynen ihoptryckta i en lätt aggressiv form. Rynkad liten mun á la mörtarsel. Kraftfulla simtag som tar mig 0 meter framåt. Allting är spänt, hårt och felfokuserat.

Vilken tur att jag nu mer har vändningen hyfsat i ryggmärgen, en halv eskimåsväng, stannar halvvägs i ryggläge och lägger mig bara och flyter. Däruppe och runtom finns allt det där andra som jag glömmer bort i möget. Det där som får mitt hjärta att le, mina ögon att tåras, det som ger själen vingar fast inne i kroppen. Kanske dör delar av mig medan andra får liv. Ingen orimlig tanke egentligen.

På något sätt vill jag koppla det till ytan. Det som bloggen heter. På rätt sätt. För liggandes där på rygg känner jag ju att det som är under bara stör och hindrar. Medan allt det andra, det vackra, det okontrollerbara, det njutningsfulla finns där ovanför om jag bara är tillräckligt stilla. Så vill jag inte ha det. Det är ett synsätt som begränsar. Som att jag skulle hitta mörka jobbiga trista saker under ytan. Det är inte sant. Men om jag ligger stilla på mage med siktet neråt, under ytan, då skulle jag inte få syre. Hur gärna jag än vill ha siktet ditåt. Hur vackert det än är. Eller är det bara den extroverta delen som får panik och styr tanken. Eller suger metaforen i sammanhanget? Vad menade jag egentligen med namnet Under ytan. Och vad har det med oceaner av mög att göra egentligen. Och tankar om framåtdrift.

Där blir det bråk mellan tankar som:

”Är det verkligen framåt jag ska?” och ”Åker du inte bara dit på att du tänker tiden som linjär?” Tänk om möget är ett maskhål? Tänk om allt det ovanför ytan är det universum som gör allting meningsfullt och inte alls ett uppfuckat jordeliv som tjattrande tar sig in om jag inte stänger det ute.

Och där tappar jag tråden. Tankarna bråkar. Kroppen kommer till min undsättning. Att leva ett rikt och kärleksfullt liv räcker långt. Det är nog det jag upplever och påminner mig om liggandes på rygg.

Tills jag i detta nu påminner mig om att jag för tillfället inte ens simmar i mög utan pysslar med något helt annat. Och det jag trodde att jag skulle skriva om, insikten att jag har noll känsla för påsk- och midsommarfirande, det bara försvann i sammanhanget. Vilket inte gör ett dugg.

Read Full Post »

Förvisso älskar jag kunskap. Utveckling. Kompetens. Men allt på en gång, var det fiffigt? Det här med att landa. Det krävs kanske mer än daglig meditation, hahaha, gud så dumt, jag ska inte säga att jag är helt utan framgång i mitt arbete framåt. Jag säger nej ibland. Jag kräver tydlighet. Jag ber om röda trådar, syften och önskade resultat. Men så ibland hör jag mig själv säga, ja, absolut, visst, självklart, det blir toppen. Jag ler. Och först ler jag även med kroppen. Sen kommer jag ikapp. Eller vad det nu är som kommer ikapp. Och då ler jag på ytan men inuti svalnar entusiasmen. Och frågan dyker upp, skulle du inte nischa dig? Var det inte just ditt område du skulle hitta? Hur hänger det här ihop? Vad hände nu? Vad var drivkraften, motivatorn?

Min förälskelse till kunskap
Min rädsla för att inte ha något att erbjuda
Något helt annat?

Eller har jag bara en stark ”jagsägerja”-gen?

Read Full Post »