Svårt att sätta rubrik på det här inlägget

Långfredag.Längesedan jag satt vid denna tomma vita yta och bara skrev. Ingen censur, ingen röd tråd, ingenting mellan mig och ytan. Bara ett virrvarr. Och ett axplock. Av alla de tankar som guppar omkring där uppe. Apropå att guppa, httade ett uttryck som jag tyckte om inne hos Gungfly. Alltså vad ska jag säga, jag ogillar att göra det men jag tyckte om beskrivningen av företeelsen.

Att simma omkring i oceaner av mög.

Och jag blev så otroligt full i skratt där jag såg mig guppa omkring i möget. Ögonbrynen ihoptryckta i en lätt aggressiv form. Rynkad liten mun á la mörtarsel. Kraftfulla simtag som tar mig 0 meter framåt. Allting är spänt, hårt och felfokuserat.

Vilken tur att jag nu mer har vändningen hyfsat i ryggmärgen, en halv eskimåsväng, stannar halvvägs i ryggläge och lägger mig bara och flyter. Däruppe och runtom finns allt det där andra som jag glömmer bort i möget. Det där som får mitt hjärta att le, mina ögon att tåras, det som ger själen vingar fast inne i kroppen. Kanske dör delar av mig medan andra får liv. Ingen orimlig tanke egentligen.

På något sätt vill jag koppla det till ytan. Det som bloggen heter. På rätt sätt. För liggandes där på rygg känner jag ju att det som är under bara stör och hindrar. Medan allt det andra, det vackra, det okontrollerbara, det njutningsfulla finns där ovanför om jag bara är tillräckligt stilla. Så vill jag inte ha det. Det är ett synsätt som begränsar. Som att jag skulle hitta mörka jobbiga trista saker under ytan. Det är inte sant. Men om jag ligger stilla på mage med siktet neråt, under ytan, då skulle jag inte få syre. Hur gärna jag än vill ha siktet ditåt. Hur vackert det än är. Eller är det bara den extroverta delen som får panik och styr tanken. Eller suger metaforen i sammanhanget? Vad menade jag egentligen med namnet Under ytan. Och vad har det med oceaner av mög att göra egentligen. Och tankar om framåtdrift.

Där blir det bråk mellan tankar som:

”Är det verkligen framåt jag ska?” och ”Åker du inte bara dit på att du tänker tiden som linjär?” Tänk om möget är ett maskhål? Tänk om allt det ovanför ytan är det universum som gör allting meningsfullt och inte alls ett uppfuckat jordeliv som tjattrande tar sig in om jag inte stänger det ute.

Och där tappar jag tråden. Tankarna bråkar. Kroppen kommer till min undsättning. Att leva ett rikt och kärleksfullt liv räcker långt. Det är nog det jag upplever och påminner mig om liggandes på rygg.

Tills jag i detta nu påminner mig om att jag för tillfället inte ens simmar i mög utan pysslar med något helt annat. Och det jag trodde att jag skulle skriva om, insikten att jag har noll känsla för påsk- och midsommarfirande, det bara försvann i sammanhanget. Vilket inte gör ett dugg.

Annons