Det går bra.
Har några energidippar då och då men då ser jag till att få lite vila eller så mediterar jag. T gav mig en förträfflig trädmetafor så nu mer ser jag till att fötterna står stadigt, sen blundar jag, tänker på rotsystem och stam. Att det som händer nu händer inte i mig, det råkar bara blåsa genom just mitt lövverk. Men snart har det blåst över. Sen häller jag osynliga hinkar med kärlek över alla de som är otrevliga, sura eller bara påfrestande av andra anledningar.
Sen har jag har köpt en fin anteckningsbok. Där ska jag spara alla tillfällen då jag väljer kärlek istället för ilska, irritation, jämförelse, kritik, ledsenhet eller andra glädjedödande energislukare.
Nästa helg ska jag vara med A och måla. Vid värmländskt vatten. Det ser jag fram emot.
Jag har för övrigt blivit bättre på att göra om och göra rätt när jag tänker, pratar och skriver om mig själv. Jag märker att ett visst avbrott i beteendemönster har skett. Ser fram emot fortsättningen. Känner mig övertygad och stark. Bestämd.
Och glad.
KÄRLEK!
Under ytan 
Försöker att lära mig leva i medveten närvaro. Ibland fungerar det, ibland inte. Men ändå, jag känner nu när jag hållit på ett tag att det påverkat mig i positiv mening. Det kan få blåsa ganska rejält omkring mig innan jag går igång. Förvisso beroende på vad det gäller naturligtvis. Och vilken fin tanke, att det som händer omkring just bara råkat blåsa förbi och virvlat runt i mitt lövverk. Att jag kan välja att se det så. Jag tar den till mig.
Trädet funkar utmärkt, på många sätt.
Men vilken glad-inlägg! Träd är underbara. Själv har jag varit lite dålig på hinkarna. Det har mest blivit lite fjuttigt, som från en blomspruta. Men nu blev jag inspirerad! Uj, i veckan som kommer ska det bli hinkar i massor. Puss!
Träd är underbara. Nu ska jag hitta ett sätt att lyfta barn upp i trädgrenarna istället för att de ska drunkna eller kvävas ihjäl på flykt. Världen behöver blomsprutor, hinkar, din högtryckstvätt.