Den snurrade på rejält. Tvättmaskinen. I början var det ok eftersom jag log när jag kollade ut. Men leendet blev mer och mer plågat. Varv efter varv utan att egentligen förstå vitsen med det jag snurrade ihop med. Andra känslor intog min kropp. Med all rätt.
Ledsenhet.
Trötthet.
Kraftlöshet.
Jag hade liksom glömt att det inte finns någon stoppknapp där inne. Så jag samlade kraft och fick till en rejäl kick mot glaset och tog mig ut. Nu letar jag efter signalerna, de där som signalerar när första foten är på väg in i tvättmaskinen. Klart jag vill stoppa redan innan jag kommer in i tvättstugan men jag inser också att det är de små stegen som gäller för att det verkligen ska bli skillnad.
Så jag glädjs åt att jag skippade centrifugering denna gång. Ett stort framsteg. Jag fick koll på mig själv och surrandet har upphört. Det är ersatt av det där lugna som jag kände efter sommaren. Bra där!
Under ytan 
Ooops! Tur du inte centrifugerade dig! Glöm inte att stopp-knappen sitter närmast! Den är röd och stor. Den är lätt att hitta om man tränar sig lite! Puss!
Jag har upptäckt att i min maskin finns ingen stoppknapp inne i trumman. Den sitter på utsidan. Det gäller att träna mig att komma ihåg det ☺