Tjatigt jag vet. Men att gå runt och tända levande ljus runt om i köket är magi. Att känna doften av nybryggt kaffe, upptäcka tystnaden genom att konstatera att huset pratar när vi andra är stilla. De små små knaken och braken här och där. Och det låter som att huset trivs. Det är inget ilsket knakande. Bara nöjdhetsknak. Sådana som jag känner själv när jag slår mig ner vid köksbordet. Jag ler så fånigt när jag kollar ut över trädtopparna, solen studsar i det orange. Det lilla lagret av grått skägg som lagt sig över allting i väntan på det vita.

Igår fick jag en energiboost. Jag kände igen mig själv för första gången på väldigt länge. Försökte att inte göra så mycket av det i risk för att tappa det. Men jag tappade det ändå. Utan att det gör något. För det är mer att det händer som är grejen. Det är information. Viktig information. Och jag fick en bild att jobba vidare på. När jag skriver det så kommer litegrann av de gamla krumelurerna tillbaka, de där som kommer när jag vill för mycket. Så jag slutar skriva. Dricker mitt kaffe och kikar ut genom fönstret en stund istället. Lugnar mitt system.

Sen ska jag testa mina nya pennor, både tusch och akvarell.