Tjatigt jag vet. Men att gå runt och tända levande ljus runt om i köket är magi. Att känna doften av nybryggt kaffe, upptäcka tystnaden genom att konstatera att huset pratar när vi andra är stilla. De små små knaken och braken här och där. Och det låter som att huset trivs. Det är inget ilsket knakande. Bara nöjdhetsknak. Sådana som jag känner själv när jag slår mig ner vid köksbordet. Jag ler så fånigt när jag kollar ut över trädtopparna, solen studsar i det orange. Det lilla lagret av grått skägg som lagt sig över allting i väntan på det vita.
Igår fick jag en energiboost. Jag kände igen mig själv för första gången på väldigt länge. Försökte att inte göra så mycket av det i risk för att tappa det. Men jag tappade det ändå. Utan att det gör något. För det är mer att det händer som är grejen. Det är information. Viktig information. Och jag fick en bild att jobba vidare på. När jag skriver det så kommer litegrann av de gamla krumelurerna tillbaka, de där som kommer när jag vill för mycket. Så jag slutar skriva. Dricker mitt kaffe och kikar ut genom fönstret en stund istället. Lugnar mitt system.
Sen ska jag testa mina nya pennor, både tusch och akvarell.
Hej !
Ooo, som du kunde njuta av NUET, härligt.
Tror sen att jag läser mellan raderna vad du är för typ av pendlande människa. jag säger det av igenkännande och i positiv anda alltså. Du såg tecknet och lugnade ner systemet, så bra. Förlåt om jag är helt fel på det.
Jag önskar dig en bra vecka i målandets tecken.
/Leva-kerstin
http://www.steeperz.com
Jag minns dagarna som inte pendlade. Jag minns en annan Ann. En som var allt annat än vilsen. En som visste. Nu när jag vet vacklar jag allt oftare. Längtar efter det nya läget som tar mig tillbaka till vissheten. Bara lite klokare.