Jag är rädd, jag är skiträdd, men fan heller att jag viker mig

Jag öser den ena kärlekshinken efter den andra.

Ut i mörkret. För att fylla det svarta med tealfärgat hopp.

Naivt, befängt, lönlöst. Ja du kan kalla det vad du vill. För mig finns inget annat.

Jag är rädd, skiträdd men jag tänker fan ta mig inte låta rädslan äta mig. Jag tänker dansa.
Jag tänker leva.
Jag tänker älska.
Jag tänker le.
Jag tänker se bortom det som händer nu.

Jag blundar inte. Jag ser tydligt. Glasklart.

Och jag låter mitt hjärta fyllas av all den sorg som just nu är en realitet för så många människor. Utan att låta mitt hjärta krympa.

Mitt hjärta ska slå.
Bulta.
Gråta.
Men aldrig sluta pumpa ut allt det som det onda skingras av.

Hink efter hink.
Kram efter kram.
Leende efter leende.