möter jag denna vita yta. Så längesedan. Hittar inte riktigt rätt på den där känslan jag vet att jag brukade ha. Kanske gick jag snett i mitt glädjeexperiment. Att dela det som funkar. Att dela det som är bra. Att leta efter det som skänker tacksamhet och glädje. Att skapa nya kopplingar i skallen som förenklar och förgyller. Jag vet inte hur det gick riktigt. För en del dagar har haft ett väldigt grått skimmer. Pärlemor vill jag lägga till, av ny vana kanske.
Så vad har då hänt. Eftersom jag glömde kolla när jag skrev sist innan jag tryckte på ”Skriv” så vet jag inte var jag var sist jag var här inne. Kanske hade jag redan sagt upp mig? Kanske visste jag exakt vad jag ville. En röst pockar på. Nederlag. Att vara här inne och skriva utan att du ler. Den är lite elak. Vill leda in tanken åt fel håll. Jag var aldrig ute efter fasad. Jag var aldrig ute efter att tvinga bort det mörka. Jag var ute efter ett se om det gick att tänka annorlunda och skapa nya mönster. Något som jag faktiskt tror har fungerat. Jag märker det i små delar. Allt som ofta.
Nu kommer den. Känslan. Av fridfullhet. Saker är vad de är och vad de ska vara.
Förstår dig. Jag försöker ju igen oxå men det är svårt… för det var ju ett sätt att lära sig tänka om. Är det jag gör igen med nya ord? Nej… bara höra tankar som lätt springer ifrån med all vardag. Ser fram emot ord igen