Tid är märkligt. Jag kan inte säga att jag är stressad just nu. Ändå rinner den iväg som ett sanden i ett speedat timglas. Poff så är dagen borta. Poff så är natten över. Poff så är det fredag. Nej måndag. Om och om igen. Och precis när jag skrev det där insåg jag att jag ännu inte fått till det precis som jag vill ha det. Men min omgivning kan inte vara ledig i mitten på veckan, kanske därför jag fortsätter tänka vardag och helg som separata företeelser.
Så otroligt mycket jag vill göra. Hinna med. Lära. Utforska. Göra något av. Med mig själv. Med familjen. Med vänner. Med kunder. Ibland glider det jag vill göra samman och funkar på alla plan, ibland är det mil ifrån.
Så mycket jag tänker på. Tankar jag vill förlänga. Fördjupa. Och koppla känsla till. Så mitt huvud får sällskap. Hamnar väldigt lätt ensam där uppe. Död nertill. Helt slut. Och full av värk. Rörelse. Det behöver bli mer dans. Mer mikropepp. En liten flirt med min axel, lite höftgung och snurr med fot. Leenden som vill ut. Armar som vill kramas. Ord som vill flätas samman med andras ord. Nattlinne, raggsockor och en småtjock kropp.
Och samtidigt … stillhet, kontemplation, eftertanke, känslocheck, skriva i vackra anteckningsböcker, måla tankar med sköna pennor, titta in i lågor på stearinljus, krypa in i varma tröjor och filtar. Leva utan BH och hårda midjor. Mjukt, varmt och ombonat.
Utanpå och inuti.
Tid, må du gå långsamt och räcka länge!
Under ytan 
Oj. Du satte ord på allt jag känner. Vilken märklig och samtidig vacker upplevelse.
Ja, jag håller med. Tid, må Du räcka länge.