Jag vet nu att det inte är bra. Att låta flöden få skölja över mig. Jag märker att det gör saker med mig. Det väcker tvivel, sarkasm, irritation, hånfullhet, till viss del äckel. Det väcker de där frågorna som känns igen mer än väl. Vad gör vi här? Vad går det ut på? Oviljan att delta. Jag får bara röst inuti som viskar: Gå! Nu!

En soffa. En mops. En son som låter dörren till sitt rum vara öppen. Pannbiffar med fetaost inuti. Pannbiffar som inte höll ihop som tefat utan öppnade sig som musslor. Halvbra och helbra på samma gång. En man som tränar i gymmet en trappa ner. Ljudet av boxbollar, tyngder och maskiner. En mamma som skickar bilder på nya vita dörrar, en svärmor som får komma ut från rehab på 25-årsfest, en systerdotter som äntligen levererar önskelista. En dotter som snart drar till Skottland. Ungdom. Skratt. Systerskap. Fria kronchakran, hemliga meddelanden, höstlöv och solsken. Drömmar om värme. Drömmar om resor. Coachingcirklar, myndigheter, sjuka system, gammalt inflätat i nytt.

Här och nu, medvetet, omedvetet, mänskligt och jordat, samtidigt kosmiskt. Ett skådespel. Ett universum. Liv och död. Litet och stort. Min plats. Min alldeles egen plats. Så mycket bättre. Jag gillar´t. Alla får vara sig själva och samtidigt njuta av andras storhet. Det finns plats för allt och alla. Saker bara är.

Annons