Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2018

Nystädat skrivbord. Nåja, kanske fanns det någon hög jag bara bytte plats på. Men det känns väldigt rent och härligt. Inte så sugen på att jobba. Det är ju trots allt långfredag. Åt lite för mycket efterrätt, den satte sig mitt i bröstkorgen någonstans och jag ångrar det lite.

Generellt en trött kropp. Nästan lite åt utslitenhållet. Kanske ska ta mig en svängom med mig själv och sedan köra ett yogapass?

Skulle du bli glad då mina älskade kropp?

Såg en dokumentär till frukosten och blev återigen helt fascinerad över hur snillrikt kroppen är konstruerad, synd att jag ska vara så korkad att jag inte förstår den mellan varven.

Intention: minst en gång om dagen ska den få känna sig 100 % glad och lyssnad på.

Kom så dansar vi!

 

Read Full Post »

Solsken idag. Ägnat en stund ute med att plocka bajs i trädgården. Övervintrade bajskluttar från en mops. Och förstås gästerna från granngården. Tre Jack Russel på besök.

Monotont. Snabbt resultat. Noll utmaning. Otroligt skönt som omväxling.

Gillade mitt möte på förmiddagen. Skratt. Bra samarbete. Lättsamt. Det tänker jag på samtidigt som jag pillar bort en skorpa.

Så kan livet se ut en onsdag innan påsk. Småfunderingar för att smita från jobb. Prokastinering. Fulfint ord. Ståtligt men värdelöst.

Read Full Post »

Och nu undrar jag, varför blev några bokstäver blå? Och annorlunda. Och varför kan jag inte ändra dem? WordPress, du ökar på hopplöshetskänslan.

Lägg av!

Read Full Post »

Vissa dagar undrar jag vad jag väntar på. Lördag. Och jag hoppar från än det ena till än det andra. Läser lite. Googlar lite. Promenerar lite. Målar lite. Pratar lite. Kramas lite. Lagar lite mat. Äter lite. Vilar lite. Läser lite. Kollar på fb och linkedin och blir lite förbannad. Men bara lite.

Tar aldrig tag i något till 100 %. För att jag väntar. Utan att veta på vad. Det är en rastlöshet som gör mig både frustrerad, ledsen och lite ilsken. Klappar snällt över axeln. Vill vara schysst. Mot mig kropp. Mot mig själv. Väldigt ofta kommer lusten att skriva sådana dagar. Som om knattrandet skulle frigöra. Mig, min kropp, min själ. Inte vet jag. För jag hinner bara hit så kommer den där känslan över mig igen. Men ur mig kommer bara lite. Och det känns återigen hopplöst. Och då ropar något i mig; inte är det hopplöst, vad säger du nu? Det är ju bara lite som inte är på plats. Det är inte synd om dig. Du har inget att klaga på. Verkligen ingenting. Bara lite.

Och det stämmer. Men det är orden som blir till klagan. Känslan är inte av klagande sort. Den är rastlös. Uttråkad. Stressande. Men inte klagande. Det är som ett lågfrekvent ta dig i kragen människa.

Och lusten att skriva ordet om och om igen kommer. Lite. Lite. Lite.

Lite. Lite.

Lite.

Lite.

Lite.

Ganska fult ord. Är det inte. Eller bara lite fult. Och känslan släpper lite för att jag skrattar. Åt ordet. Orden. Mig. Bloggen. Livet. Världen. Människorna. Jorden. Himlen. Och där tappade jag tråden igen enkom för att slippa känslan som kom tillbaks. Var kommer den ifrån? Vad vill den? Varför finns den? Vad vill den säga?

Något litet. Som inte hörs? Något jag inte märker av för att jag inte pallar härda ut i känslan. Att bara sitta stilla. I den.

Skulle jag höra då?

 

Read Full Post »